Chile nästa!

Så där, nu har vi smällt fast kappsäckarna – med en inte så minimalistisk packning som jag hade önskat – och nu är vi redo att åka, i alla bemärkelser! Morgondagens kläder är framlagda, vi har checkat in online och printat ut boarding passen.

I dag beslöt jag mig för att jag ska njuta för fulla muggar under den här resan. Det kanske är självklart för alla utom för mig. Jag är nämligen den som tar med mig skolarbeten, räkningar att betala eller andra to-dos utomlands. Inför den här resan hade jag inget särskilt ogjort som skulle få komma med, men för tillfället snurrar det mycket bli-mer-produktiv, få-ordning-på-ditt-liv, lär-dig-investera-tankar i mitt huvud och jag har på känn att jag lätt skulle ta med dem och känna att jag vill/borde läsa på och planera saker medan jag sitter i solstolen.

Vilken tur att jag i dag kom på mig och sa till mig själv på skarpen. De här novemberveckorna i Sydamerika ska det finnas så få borden och måsten som möjligt. Det jag läser ska bara vara romaner, dikter eller kokböcker och de podcaster jag lyssnar på ska vara lättsmälta eller något som inspirerar mig till reflektion. Facebook får troligen ta en paus från mig.

Det jag hoppas kunna fokusera helhjärtat på är i stället de familjen och vännerna, maten (åh, tur att jag älskar mat!), att vara verkligt närvarande, solen och poolen (tänker mig tidiga morgondopp, precis som jag alltid planerar, men hoppas jag faktiskt lyckas den här gången). Ja, kanske självklart för alla, men jag blev trehundra gånger mer ivrig på att resa efter det här lilla beslutet. Mot carpe diem!

Kan. inte. vänta.

IMG_0849

Minimalistisk packning + bebis?

I dag vaknade vi upp till ett vinterland. Men hu så mörkt det var klockan åtta, tyckte både jag och Viking, och somnade om och steg upp först vid elva. Nu lite senare sitter jag här med dagens andra kaffe och ska ta itu med dagens schema som är packning. Ja och hårfix för min del –  jag har inte färgat eller klippt mitt hår sen förra september eller oktober, så det börjar vara dags!

Det här känns som samma text jag skriver om och om igen, åtminstone i mitt huvud och åtminstone i samtal med nära och kära. Jag vill nämligen bli minimalist. Min resa har pågått i 6 år och jag är inte på långt när framme eller ens nära den punkt jag önskar vara.

Resor och packningen inför dem är ett utmärkt tillfälle att gnugga minimalismknölen. Förra året reste jag flera gånger med bara handbagage och det gick hur utmärkt som helst. Som mest en månad i Spanien och Grekland – inga problem! Jag hade till och med några plagg jag inte använde en endaste gång. Sen ska jag också erkänna att jag köpte några nya plagg under resans gång, men poängen i min berättelse kvarstår. Handbagage räcker långt!

Hursomhelst, nu har vindarna plötsligt vänt, för nu ska jag packa inte bara för mig själv, utan också för en bebis! En bebis som ibland kissar slash spyr slash svettar ner flera plagg om dagen. Hur många plagg behöver en bebis på tre veckor? Med möjlighet till tvättmaskin varje dag. Om dagstemperaturen når en bit över trettiostrecket som mest och kan sjunka under tiostrecket om kvällarna, hur många varmare plagg och hur många kortärmade plagg ska man då ta med?

Släng också in resan dit och resan tillbaka till ett eventuellt kallt och snöigt Finland i ekvationen. Ta i beaktande att där vi startar resan ska man själv gå fram till flygplanet från flygfältet och stå och vänta på att människor tar sig in i planet. Det i kombination med vind och minusgrader är inte roligt, nimimerkillä vi som var med i januari 2017. Och i januari 2016. Sen är det ju också en sådan liten detalj att bebisen troligen kommer växa ur storlek 62 under resans gång eller precis efter den, så eventuellt krävs några plagg i storlek 68 och så vill man ju verkligen använda alla favoriter så länge han ännu ryms i dem.

IMG_6064

Idealt vill jag packa minimalistiskt för mig och bebisen. För det är så skönt att resa med lätt bagage, att ha några outfits att återanvända eller kombinera på några olika sätt och så är det lätt att hitta alla ens grejer när man ska packa för hemfärden igen. Och jag vet att det helt säkert är möjligt att ha med minimalt med bebistillbehör, men frågan är om jag orkar gnugga mina minimalismknölar så mycket eller om jag bara ger efter och packar ned extra allt. Vi blir dessutom ofta hemskickade med allehanda presenter och så brukar vi vilja köpa hem några flaskor vin, så jag tror vi ändå får ta till de stora kappsäckarna. Så att, kanske inte superminimalistiskt denna gång.

Hur tänker ni kring resor och minimalistisk packning? Har ni rest med en bebis, några fina tips eller saker att ta i beaktande?

#delaljus

Listor är bäst när man vill blogga men inte riktigt vet i vilken ända man ska börja. Så, då kör vi med Sevendays lista.

Vad ger ljus i ditt liv?
Fina, meningsfulla eller roliga samtal med vänner. En eftermiddag med familjen. Jansson-humor. Viking då han vaknar från en tupplur och spricker upp i ett stort leende. Tid för reflektion. Bra podcaster. Att skriva en stund.

Hur överlever du höstmörkret? Mina fem knep.
1. Köp tusen ljus och bränn upp några varje kväll.
2. Res utomlands i november!
3. Omge dej med roliga barn som säger roliga saker.
4. Höststäda och rensa ut allt onödigt som tynger.
5. Varför vänta in i det sista med att vänta på julen? Den är mysig, så börja tidigt!

IMG_6516
En som lyser upp vilken mörk dag som helst.

Om du inte kan prata med en vän, vem lyssnar?
El Chileno, mamma, Gud.

Varför är det viktigt att prata när man har det svårt?
För att allt förstoras och blåses upp då det hålls inuti den egna hjärnan. Att träna sig i att sätta ord på känslor och tankar och sen höra dem sägas högt gör mycket. Att se att någon annan bryr sig så mycket att de lyssnar gör också mycket. Att höra att det finns andra som känner igen sig i det man upplever är ovärderligt.

Hur kunde du vara ett ljus för någon annan?
Känner mig inte så jättemycket som ett ljus för någon annan för tillfället. Men tror jag kunde se, uppmuntra, lyssna.

IMG_9285
Mat och familj = vinnande koncept för mig! Snart är vi här, med den här familjen.

Snart är det allhelgona. Vem minns du som har gett ljus i ditt liv?
Morfar Helge och farmor Ebba. Morfar Helge var en fixare som alltid skojade och tog sig tid att prata, visa magiska trick och berätta historier. Farmor Ebba var lite som Alfons farmor. Med ett finrum, kex och hallonsaft. Lugnet själv som handarbetade och trivdes på sin villa om somrarna.

En person jag vill skicka extra ljus till i höstmörkret
Åt så många som har det kämpigt just nu, med utmattning och depression. Ta hand om er ta hand om er ta hand om er!

En låt som får mig på bra humör
Irene av Sofia Jannok. Tror den har hängt med för mig i sex år och jag blir fortfarande glad av att lyssna på Jannok.

Vamos a Chile!

IMG_0044 (1) copy

Nästa vecka bär det av! På Vikings första utomlandsresa, om man nu inte räknar de två dagar vi tillbringade i Haparanda när han var några veckor gammal. Om en och en halv vecka vaknar vi i Chile.

Jag har inte riktigt greppat att vi ska resa. Pass har vi fixat åt junior redan för ett bra tag sedan, men resten av förberedelserna har blivit lite på hälft. Å andra sidan kräver den här resan inte jättemycket fix. Det är skönt att ha kommit till en punkt där jag vet att det som blivit oinförskaffat går att ordna där, vi ska trots allt vara med familj och inte åka på en semesterresa.

IMG_9615 (2) copy

De senaste dagarna har jag rensat bland alla tusentals foton på datorn och hittat bilder från de tidigare vistelserna i Chile. En del av min familj har också hälsat på där, och jag förde över deras bilder som jag aldrig sett tidigare. Jag ska sortera lite bland dem, kanske jag en annan dag laddar upp några här. Att bläddra bland dem påminde mig om hur värdefullt det känns att ha fått ett till hemland som är varmt när det är kallt här och att ha fått uppleva så många fina platser och roliga saker där borta på andra sidan klotet. Och härligt att också ha fått dela de upplevelserna med en del av familjen och ett par vänner härifrån.

IMG_9868 copy

Den här gången ska jag verkligen försöka ta ut allt av våra dagar där och framför allt FOTA mera. Jag är sämst på att orka krångla med kameror på resor. Men det är ju så värdefullt att ha kvar bilder som påminner om sådant man för länge sedan glömt bort.

Bilddosen är från min allra första gång i Chile, december för fyra år sedan.

Tio veckor kvar!

I dag vaknade jag upp med julfeelis. Kollade snabbt kalendern och insåg att det är exakt tio veckor kvar till årets höjdpunkt!

De senaste åren har jag oftast firat jul utomlands och den finska julen hemma i skogen med hela familjen samlad känns därför lite extra ljuvlig (julvlig – hehe) i år. Senaste jul hemma var år 2015 och innan det år 2011! Däremellan har det firats jul i Sydafrika och i Chile. De har varit fina på sina sätt, men det behöver knappast förklaras att jularna i värmen inte har samma förutsättningar till mys som den mörka skogen här i norr! Förra året firade vi med hela chilenska familjen. Jag var gravid i första trimestern och mådde riktigt illa hela vår vistelse där.

Jul hos svärisarna i Chile 2016

Bland oss barn plus ingifta brukar vi lotta ut en hemlig vän man ska köpa julklapp till. Det fixade vi för någon vecka sedan, så nu är det bara att börja sätta igång med klapparna. Jag är inte en mästare på inpaketering och pyssel – men i år ser jag däremot framemot att testa olika Pinterest-idéer i köket! Kan knappt vänta tills det blir december, men håller mig till att Pinteresta och lyssna på julmusik i dag.

När brukar ni börja med julfix? Och vad är er bästa julmusik? Förlåt ni som hatar tidiga julfirare, men ni måste förstå att för en som oftast gör det mesta i sista minuten är det här en härlig sak – att orka börja förbereda i tid!

Det magiska 2-månaders-strecket

I dag fyller Viking tolv veckor. Nästa vecka blir han tre månader. Jag är glad att vi kommit så här långt.

De här nästan tre månaderna har varit de mest omvälvande i mitt liv. Att gå från två till tre händer på en dag, men att emotionellt och mentalt hänga med tar lite längre tid än så. Trots att man har nio månader på att förbereda sig, finns det inga garantier på hur just ens egen bebis kommer att vara och hur man själv kommer att klara av förändringen i virrvarret av känslor.

Så här i backspegeln var de två första månaderna lite jobbiga. Det insåg jag inte riktigt i stunden, för just då levde jag mitt i det som var allt jag visste och det fanns också hela tiden många ljusglimtar. Efter de allra första veckorna blev det fort lite bättre, vilket gjorde att jag kände mig glad över att ha kommit så långt.

Men sen! Efter två månader infann sig plötsligt ett nytt lugn. Bebisen hade vant sig lite mer vid livet utanför livmodern och jag kunde skönja mönster i hans rutiner. Han började berätta när han var trött med ett halvhjärtat irriterat ljud och skrek lite mer vid hunger. Han började le och jollra tillbaka när man pratade med honom. De första leendena kändes som en välkommen gåva som var värd uppoffringarna att sova hackigt, ha timslånga amningsstunder och konstant kånka omkring på en några-kilos-klimp som alltid ville vara nära och aldrig ville vara ensam. Amningen började fungera mer smärtfritt och flytande efter ungefär en månad och vid två månader var amningsstunderna inte längre evighetslånga och jag var mer säker på att han fick i sig tillräckligt med mjölk.

I början av oktober införde vi tydligare rutiner och det har överraskande nog gått som smort. Tidigare kämpade vi ibland med tupplurar på dagarna, men nu sover han både på nätterna och dagarna. Ibland bättre, ibland sämre, men jag håller hårt fast vid att han ska få sova alla de timmar ett barn i hans ålder behöver. I början antog jag att han får så mycket sömn han behöver. Följ bebisens mönster, sa man. Men det har nog inte riktigt funkat med vår Viking. Han har hela tiden varit vaken och alert och även om han varit riktigt trött har han haft svårt att komma till ro för att somna. Så nu hjälper jag honom på traven och han har äntligen börjat vänja sig vid att somna själv.

Det är nu, i jämförelse med det lugn jag upplever just nu, som de två första månaderna känns jobbiga. Det gjorde de inte i stunden för just då hade vi tillräckligt med krafter att klara av det vi behövde klara av. Jag hade inte alltid en aning om vad som förväntades pågå med en liten och inte heller visste jag hur länge det skulle pågå. Så man tar en dag i taget och hoppas att det blir lättare med tiden. Och det gör det.

Just nu njuter jag. Av att se Viking ta sina utvecklingssprång. Det är roligt att se hur han upptäcker olika tonlägen, sina fötter och händer. Han älskar att man sjunger för honom och börjar ofta själv yla med. Han tittar sig förundrat omkring och upptäcker färger, mönster, ljus, nyanser. Ja, just nu njuter jag, utan att ha en aning om hur länge detta lugn pågår och utan någon aning om vad som komma skall.

Så, med en väldigt ensidig och individuell erfarenhet vill jag säga så här åt alla andra nyblivna  eller blivande förstagångsföräldrar: det blir bra, det blir bättre, tids nog. Jag vet inte när och inte hur, men bebisar är inte nyfödda och en mamma är inte nyförlöst för evigt. Ge det några månader! (Och fråga efter tips, råd och hjälp!)

Ett nödvändigt gott

För en dryg månad sedan kändes matlagning som ett nödvändigt ont. Själva maten och ätandet har jag länge njutit av, men det är fixandet och fejandet som varit ett arbetsamt och tråkigt steg för att komma till det roliga. Jag vet inte om det är faktumet att jag varit hemma i några månader nu och inte har någonstans jag måste gå varje dag eller om det är min önskan att leva ett sundare liv som är den bakomliggande orsaken, men för några veckor sedan började jag gradvis längta efter att dona i köket. Hemma hos oss hade vi precis beslutat för att ändra på våra matvanor och lämna raffinerat socker och gluten så gott det går till vardags, vilket krävde lite mer planering och googlande av inspiration till nya maträtter. Allt blir roligare när man gör det tillsammans som ett projekt och jag började så göra el Chileno sällskap i köket.

Det har gått rätt långsamt, ett nytt recept i taget, men varje dag längtar jag efter en stund då jag får arbeta ostört bland kastruller och slevar. Den som känner mig sedan länge förstår kanske att det här är ett litet mirakel. Från att ha varit en som undviker köket till att bli en som får så mycket GLÄDJE av att prova på nya recept är en lång väg. Det nödvändiga ontet har blivit ett nödvändigt gott. Så småningom håller jag på att bygga upp en ny repertoar av vardagskost. Eller nu luras jag lite grann, jag håller på att bygga upp en repertoar av desserter och sötsaker som inte innehåller vete eller raffinerat socker. Så småningom ska vi väl komma till den riktiga maten också. First things first!

Det allra bästa jag vet just nu är att bläddra på Pinterest, hitta nya matbloggar och mat-instagrammare i jakt på goda recept. Enkelt och gott ska det vara. Och absolut inget vitt socker eller vitt mjöl. Kan inte ni vara så snälla och dela med er av era bästa tips? Recept, bloggar, Pinterest-boards, Youtube-videor eller dylikt?

Sjusovaren

Det är troligen alldeles för tidigt för att dra några slutsatser, men just nu njuter vi av den fjärde dagen av rutiner för den yngste av oss. Jag säger vi, för det har påverkat oss alla positivt.

I tre nätter har Viking somnat och vaknat som på beställning. Klockan runt från åtta har han sovit, med en 20-30 minuters matpaus vid fyra. Dessvärre har jag själv blivit förkyld och knappt kunnat sova de senaste nätterna, så jag har ännu inte kunnat skörda frukterna av hans underbara nyfunna sömngåva.

Det är troligen alldeles för tidigt att dra några slutsatser, men just nu känns näst intill allt möjligt då jag ser längre nätter hägra också för mej.

 

Kanelbullens dag

Idag är det kanelbullens dag. Jag är inte den som uppmärksammar olika dagar med bakverk. Har aldrig lagat fastlagsbulle, Runebergstårta och det är knappt så jag bakar pepparkakor eller något annat juligt. Men förra veckan fick jag lust att baka kanelbullar enkom för idag.

Tänkt och gjort, igår letade jag fram ett recept, stack iväg till butiken i regnet för att inhandla ett par ingredienser som fattades. Eftersom vi har projekt Äta Hälsosamt på gång fick det bli ett socker- och glutenfritt recept, härifrån.

Bilderna på Hannas blogg ser alldeles underbart aptitretande ut, mina bullar blev dessvärre inte särskilt estetiskt tilltalande. Men det roligaste var att hitta ett hälsosammare recept och att få en stund i köket för mej själv.

Processed with VSCO with preset

Någon annan kanelbullefirare i dag? Vilket recept har du använt?

 

I jakt på rutiner

Det finns två slags människor*. De som älskar och har lätt för rutiner och de som är spontana och råddiga. Jag hör definitivt till den senare kategorin. Jag har alltid avundats ordningsamma, organiserade människor, de verkar så lugna och sansade. Och lugn och sans har jag många gånger längtat efter, då mina egna känslor, tankar och idéer har en tendens att åka berg-och-dal-bana. Scenarion där jag städar en låda, hittar ett foto som leder till att jag kommer på några idéer eller har några minnen som jag bara behöver skriva av mej och därigenom inser att jag ju vill flytta utomlands eller börja en ny kurs eller åtminstone baka en kaka, är inte helt omöjliga hemma hos oss.

I snart två och en halv månader har jag varit mamma. Då passar inte kaos och inte ens alltid spontanitet. Vardagen med en alldeles nyfödd liten klimp är förstås kaotisk i sig själv. Varför skriker han? Är han hungrig? Har jag tillräckligt med mjölk? Sover han tillräckligt? Kommer han att sova tio minuter, en timme eller fyra? Varför är han så pigg och aktiv, ska inte nyfödingar mest sova? Kan vi fara ut på stan eller blir det bara kämpigt med honom? Många frågor kvarstår, men nu är V inte längre nyfödd. Nu börjar det vara dags för rutiner. Och för rutinmänniskor kommer det säkert helt naturligt, men för mej är rutiner skrämmande. Hur gör man? Hur ska jag själv klara av att vara konsekvent med rutinerna för pojken?

Nu har jag frågat lite av andra och vänt mej till min bästa och värsta vän, Google. Och jag inser att också en person som vanligen har svårt för att följa scheman har en chans att lyckas med rutiner om man riktigt vill. Och jag inser att det inte bara är bebisen som behöver dem, utan att också mitt liv kommer att bli lite lättare med fasta rutiner. Så nu har vi börjat, V och jag! Jag behöver ännu lite följa med hans rytm som den ser ut att vara, för att sen spika ett schema som passar honom och som vi ska försöka följa till punkt och pricka. I natt börjar vi med att träna på att sova en lite längre etapp i sträck – något som ibland lyckats, men inte alls den senaste tiden. Önska oss lycka till!

* Enligt min riktigt egna analys.