Två månader

När man tittar bakåt brukar man märka att man inte längre är samma människa som säg, för tre år sedan, förra hösten eller ett par månader tillbaka. Olika omständigheter gör att man formas och växer, ibland så mycket att man inte längre känner igen sig i den man var i dåtiden.

För exakt två månader sedan höll jag i min nyfödde. Överrumplad, övertrött och ja, överlycklig. Sen dess har tiden gått både snabbt och långsamt. Det är kanske en klyscha, men för mig har det här med att få barn varit den största och mest omtumlande enskilda händelse som jag någonsin varit med om. Från en dag till en annan blev jag och världen omkring mig ny.

Och två månader senare har en lite långsammare process fått sin början. En process som jag misstänker att aldrig riktigt kommer att ta slut. Att bli mamma, att vara förälder. Jag är inte den samma Katarina som höggravid vankade in på förlossningsavdelningen vid midnatt och jag är definitivt inte den nyförlösta Katarina som vettskrämd packade ner ett tre dagar gammalt barn i bilstolen och körde hem, nojig för allt som kunde skada mitt barn och osäker på min förmåga att kunna se till hans behov. För att inte tala om den kvinnan som bara för några månader sedan arbetade och studerade. Jag är inte längre den samma. Vem jag är och vem jag blir, det är ju det som är lite spännande att se.

Version 2

En liten presentation av grabben ovan. På två månader har den här grabben vuxit och utvecklats fint. Han har temperament, är gnällig eller rent av skrikig då han är trött eller har ont i magen, men en solstråle då han är utvilad och mätt. Från början har han varit rätt vaken och aktiv, haft stadig blick och älskat att titta sig omkring. Han ler, pratar, sparkar och viftar. Mycket. Han tycker om att vara nära, lyser upp då man sjunger för honom och blir ganska snabbt uttråkad av att ligga på golvet i sitt babygym. För det mesta sover han fina nätter (TACK!), men det beror på från dag till dag om han vill ta sina tupplurar eller inte. Det är fem kilo mysighet vi har att göra med och hans strålande morgonhumör hjälper mig att orka upp på morgnarna. (Jag är världens minst morgonmänskiga människa och det är en kamp att vänja mig vid just den här biten av mitt nya liv.)

Ja och just det, Viking heter han.

En helt ny värld

Det är nästan fem månader sedan jag skrev här sist. Och för mej betyder det att jag som skriver har blivit lite av en annan människa. För mej har nämligen världen blivit ny.

Den 21 juli tog vårt liv som vi dittills känt det slut och ett helt nytt kapitel fick sin början. Vår skatt, en drygt 3 kilos klimp, äntrade världen och satte snurr på vår vardag. Nu har han redan hunnit bli nästan 6 veckor gammal och är en gosig liten godbit som vi jävigt tycker är den finaste, vackraste och roligaste bebis som någonsin andats på denna jord.

Imorgon börjar hösten och för mej blir det minsann en nystart. Medan andra börjar  nya studieår, återvänder till jobbet efter semestern eller börjar ettan, blir jag hemma med en kompis som är helt beroende av mej. Jag ser galet mycket framemot det samtidigt som jag funderar på hur jag ska fixa det. Hur håller man ordning i ett hem då en bebis styr ens dag? Särskilt då man inte är så ordningssamt begåvad från förut. Hur håller man hjärnan i skick då de flesta samtalsämnen handlar om amning, bajs, tupplurer, hur trött man själv är, diverse hudföreteelser eller om hur oerhört fint barnet är?

Ni hör. Jag är mamma för första gången.

Försiktigt pustar jag lite liv i den här bloggen. Det finns en chans att jag öppnar dörren till vår vardag i höst, om jag hittar tid och ork.

20170726105548_IMG_5819

Han. Som öppnade dörren till en helt ny värld.

Halvvägs!

I dag är vi exakt halvvägs genom graviditeten! Jag trodde aldrig att det kunde gå så här fort. Är tacksam för att allt gått bra så här långt och att jag fått må fint för det mesta.

Igår fick vi äntligen se vår skatt på ultra igen och allt såg fint ut. Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på fläckarna på skärmen då de olika organen mättes och kontrollerades, utan jag väntade med stor spänning på att få höra om bebisen ämnar visa vad hen är för en sort. Det är en vild en som sparkar och akrobatiserar inuti mig och jag känner ofta av starka rörelser nu, trots att det visade sig att jag har livmodern på framväggen.

IMG_1251

Drömmarna jag haft visade sig vara mer sanna än min intuition, för det visade sig att det är en pojke vi ska få! Vi skulle ha varit lika glada över en dotter, men det som onekligen är extra roligt är att vi känner något som jag upplever som tusen pojkbebisar från förra året eller som är på väg i år. Vår skatt har tre pojkkusiner på kommande inom kort och han har precis fått en pojksmåkusin i Chile. Det känns som det stora Pojkbebisåret, både i bloggvärlden och i den värld jag känner.

Den underbara stickade dräkten skickade min svärmor med el Chileno som kom hem för ett par dagar sen (jee!). Tossorna fick vi av min svägerska, de är handstickade i södra Chile och har en ”sula” av läder under – helt underbara! El Chileno hade nästan hela kappsäcken full med kläder och diverse babymojänger med sig – jag tackade och tog emot och strök med tacksamhet över många saker på min införskaffningslista.

Gravid som ett kylskåp

Den här veckan är spännande, för på onsdag ska vi förhoppningsvis få veta vem det är som ska flytta hem till oss i sommar. Jag är nästan hundra på att det är en flicka (tre gånger har jag drömt om en pojkbebis, och jag brukar drömma saker som sen händer på riktigt, men ändå är jag nästan övertygad om en tjej!), men är lika lycklig om det visar sig vara en pojke. Och jag medger att jag kan ha fel, det är ju lite 50/50 det där.

I Chile är det vanligt att så fort man vet könet bestämma namn och rätt fort också gå ut med det. Hela namnproceduren upplever jag också vara helt annorlunda än här, men det är en annan femma. Jag har redan fått flera förfrågningar vad barnet ska heta och ärligt sagt vet jag inte hur vi ska göra. Vi har börjat klura på både pojk- och flicknamn som fungerar på våra modersmål svenska och spanska och jag har hittat flera favoriter.

Personligen är jag inte jättehemlighetsfull av mig, men jag är osäker på om vi verkligen kan bestämma oss för namnen innan vi ser hur bebisen ser ut?! Och så vet jag inte om jag ska orka hålla tyst med de namn vi väljer eller om jag genast ropar ut dem för hela internet att ta del av. Hur har ni gjort? Har ni med barn bestämt namn innan barnet föddes eller har ni väntat? Eller har ni bestämt ett namn och sedan ändrat det på grund av att det inte passar bebisen? Och varför är det egentligen kutym att vänta med att avslöja namnen först efter att bebisen fötts eller vid dopet?

Nåja, vi får väl se. Vi har ju gott om tid på oss att grunna på det här, men när jag får pippi på något är det svårt för mig att sluta. Och nu kan jag inte riktigt komma till ro innan jag vet vad mitt barn heter. Det känns lite opersonligt att inte ens ha ett ordentligt smeknamn!

IMG_1115

Förrförra veckans mage.

Magen har förändrats massor den senaste veckan. Jag har väntat och väntat på en liten söt kula, men i stället har jag fått ett tjockt extralager runt hela midjan och över hela magen. Jag har liksom en fyrkantig mage. Lite som en säl eller som ett kylskåp. Det är lite förvirrande, för magen putar ju inte ut ordentligt, i stället är min kropp en ordentlig storlek större än vanligt.

Den senaste veckan har jag och den vilt sparkande bebisen varit utan el Chileno. Att vara utan honom är som att hela världen ändrar skala från alla regnbågens färger till några tråkiga toner av grå. Jag är så van att ha honom vid min sida och med en tom lägenhet, en sorgligt tom säng och ett stort tomrum efter honom märker jag att jag är så halv utan honom. Det är obeskrivligt värdefullt att ha honom nära. Jag kommer ihåg många långa månader då vi bodde på varsin halva av jordklotet och är så tacksam att vi aldrig behöver återgå till långdistansförhållande. För som tur är kommer han hem imorgon igen, och som han är saknad!

tsäleg-2Här är han, min ex-pojkvän och numera man, pappa till min Hoppetossa. Min stora tsäleg (som jag är extrakär i då han varit bortrest ett litet tag)!

Insomniasvammel

IMG_1144

Det är natten till tisdag en alldeles vanlig vecka för mig fastän det är sportlov för många andra. Klockan sju var jag dödstrött och satte pyjamasen på mig. Höll ut till nio, halv tio och gick sen och lade mig. Och ändå, just en sån dag då jag var så redo för att sova, slår insomnian till. Så här ligger jag och vrider och vänder mig, känner hur bebisen sparkar och skuttar och inte heller tycks sova, och saknar min man som befinner sig på andra sidan jordklotet på sitt sportlov.

Läser en reseblogg och börjar genast kolla biljetter. Kunde åka rätt förmånligt till Polen, Indien eller Sydafrika och jag skulle gärna ta första bästa flyg var som helst! Tänker ändå att Rom i maj får räcka som resmål just nu.

Tänker på alla saker jag är och skulle vilja vara. Hinner man med allt på en livstid? Allt det jag skulle vilja skriva om men inte hittar ord för. Jag skulle så gärna hålla på med många saker, men det lyckas inte så bra för mig just nu.

Jag tänker på barnuppfostran, ekonomi, att resa med barn, feminism, arbete och karriär, vad jag egentligen hade studerat om jag nu var 18 år och skulle söka in till någon utbildning för första gången.

Jag tänker på hur annorlunda ens eget liv känns jämfört med hur det måste se ut för andra. Att man borde vara lite mer nöjd. Att man inte borde vara så hård med sig själv. Och jag tänker att jag är på väg ditåt till slut.

Den senaste tiden har jag mått så oförskämt bra. Har haft energi och velat få ordning på allt. Senast på agendan har vår privatekonomi stått och nu kan jag knappt vänta tills det byter månad så jag får se hur bra vår plan kommer att fungera i praktiken. Jag tänker på hur annorlunda jag trodde att jag skulle uppleva min graviditet och hur förskräckligt rädd jag var för att låta det hända. Jag vill ju inte leva under rädsla, men så här i efterhand är det lätt att se att så många av mina beslut grundat sig på just det.

IMG_1137

Och jag hoppas så innerligt att graviditeten får fortsätta så här. Det är klart att jag inte mått hundra hela tiden, men jag har kunnat njuta så mycket mer än jag trodde var möjligt. När el Chileno kommer hem igen är det dags för ultra och då önskar jag att vår avkomma behagar berätta för oss vem hen är (jag dör av nyfikenhet!). Så kan vi på riktigt börja tänka på namn, jag tycker det känns så opersonligt att inte kunna kalla vår skatt för något namn.

Namnlistan har redan börjat arbeta och fylla sin funktion. Jag skriver upp alla tänkbara och otänkbara namn. Jag tror vi är rätt säkra på två flicknamn, men pojknamn är det däremot svårare att komma överens om. Hittills vet vi i alla fall många namn ett möjligt pojkbarn inte kommer att få. Ibland ligger jag och försöker para ihop namn på kvällarna, men ännu har vi inte någon perfekt kombo. Som tur är det ju lite hemskt mycket tid kvar än.

Jag tänker på förlossning och doula. För första gången någonsin i mitt liv har jag börjat se framemot den dagen ungen ska komma ut. Och jag tröstar mig lite grann med att tänka på den söta får-bodyn vi ska få gosa med hen i när allt är över.

Det låter som att jag bara är inne i en bebis-bubbla här på bloggen, men det stämmer ju faktiskt inte. Det är så mycket annat jag bubblar i. Inget särskilt och ändå så mycket omvälvande. Livet, vad är meningen med allt, var är det tänkt att vi ska vara och vem är jag? Små lättsmälta frågor. Jag tänker på hus som jag inte vill köpa, platser jag vill bo på, sånt jag egentligen vill sysselsätta mig med. Jag tänker på karaktärsdrag jag vill utveckla och sådana jag behöver acceptera i mig själv och i andra.

Efter att ha svamlat ur mig allt det här hoppas jag kunna somna i ett nafs. Jag har hört att det ska hjälpa att skriva av sig. Så, nu är det dags för sömn och så håller vi tummarna att jag orkar galant med tisdagonsdagtorsdagfredag trots en lite kortare natt så här i början på veckan.

Fyrtiotvå komma fem

Det har redan länge fladdrat i min mage. Lite osäker om jag så tidigt redan kan känna av vår Hoppetossa har jag inte riktigt tagit det på allvar och därför aldrig noterat datum när jag känt av bubblorna. I dag är jag säker, i dag kom en spark precis när jag hade handen på magen. Så låt det gå till historien att i vecka 17+0 kom den första, riktigt ordentligt säkra sparken.

I går fick vi se skatten då jag var på läkargranskning på rådgivningen. Jag var lite uppåner och kunde inte ta till mig hela situationen. Vi fastnade med bilen på parkeringen, ”min” rådgivningstant var inte på plats och därför gjordes inte den hälsogranskning som vi hade planerat in. I stället var jag tvungen att tala finska (vilket jag normalt är okej med, men just då det gäller något så viktigt och nytt som min graviditet vill jag bara tala mitt modersmål) med en äldre dam som var tvungen att påpeka att jag gått upp 100g för mycket i veckan de senaste fem veckorna. Att jag ska ta det lite lugnt med pastan. Nåja, jag är inte bitter, men i en känslig stund är det inte det man vill höra som förstagångs-gravid då man inte riktigt har koll över förändringarna i kroppen. Rutingranskningen gick ändå helt bra, hade lågt hemoglobin bara så nu ska jag skaffa järntabletter.

Tillbaka till läkarbesöket. Läkaren var hurtig och rapp och talade också finska. Därför var också den situationen lite överväldigande och jag hann inte med i svängarna. Bebisen fick vi se, jag hoppades att hon redan kunde ha berättat om det är en pojke eller flicka som huserar inuti mig, men Hoppetossan hade benen korsade och vägrade blotta sig. Vi väntar med iver på nästa ultra i mars då vi förhoppningsvis får veta vem som är påväg att flytta in hos oss. Allt såg ändå fint ut och vi fick lyssna på hjärtat, vilket jag hade väntat på.

Fyrtiotvå komma fem procent av graviditeten ligger bakom mig och den här veckan har magen verkligen kommit fram på ett helt nytt sätt. Galet. Snart är vi halvvägs!

IMG_1084

Min ytterst professionella magbild! Välkommen att också kika in i vår WC. Beklagar att min mage gjord av bebis och 500g för mycket pasta inte syns så bra i vinkeln och under ett svart plagg, men håll till godo. Ska försöka övertala el Chileno att börja fota magen regelbundet.

Åtta bra saker

  • Rosor och choklad imorse. Ja, jag är nog ganska svag för sånt.
  • Kommer jag rätt ihåg så brukar el Chileno och jag inte vara jättebra på att uppmärksamma till exempel en dag som alla hjärtans dag, men i dag gick vi faktiskt på dejt. Det var länge sedan och således välbehövt!
  • Solen! Ljuset! Röd himmel!

  • Magen har plötsligt blivit mer synlig. Vi har hunnit fram till vecka sjutton och jag har undrat var kulan håller hus. Fast det känns lite besynnerligt inuti, till exempel när jag ska stiga upp på morgonen, och ibland går jag omedvetet som en höggravid kvinna. I onödan tror jag.
  • Imorgon ska vi på andra rådgivningsbesöket. Det är spännande, för jag vet inte ännu riktigt vad som egentligen ska hända på rådgivningen. Hjärtljuden lär vi ju få höra och jag längtar så mycket att få minsta lilla kontakt med vår skatt.
  • Barnen omkring mig. De  är så roliga att mina bästa skratt ibland (ofta) kommer när jag är tillsammans med dem. Den senaste veckan har jag gapskrattat åt så många roligheter de kommit med.
  • Att klockan är nio, jag är dödstrött och det känns skönt att få lägga sig. Den som kämpar med sömnproblem förstår vad jag pratar om.
  • Hotell bokat i Rom! Bra läge, rätt bra pris tror jag, och modernare än massor av de andra hotellen i samma område i samma prisklass. Plus att det går att avboka gratis om det skulle behövas! Bra gjort, vi!

IMG_1087

Gravidresetips efterlyses!

Ibland önskar jag att jag hade lite mer energi att lägga ner på bloggandet. Just nu är mina kraftresurser ändå begränsade (somnar lätt klockan 21-22 en lördagkväll till exempel, long gone är dagarna då man kunde vaka hela natten) och jag försöker fördela dem på det viktigaste. Och då känner jag mig ändå nästan som en ny människa sen i höstas eller i början på vintern nu då andra trimesterns energi kickat in! Det kanske inte bara är en myt när allt kommer omkring, det där med orken som återvänder i andra trimestern?!

El Chileno och jag har länge velat resa någonstans på tumanhand, men det har inte riktigt lyckats av olika orsaker. Vi har redan ett tag kikat på biljetter för våren, för att hinna åka bort några dagar förrän Hoppetossan anländer. Trots att vi har rest en hel del tillsammans har vi bara gjort totalt två resor på två, och jag har redan länge önskat mig att bara han och jag kunde resa någonstans.

nksdknlxvri-ludwig-thalheimer
Bild från Unsplash.com

Efter att ha hållit utkik, räknat, budgeterat, dubbelkollat datum och redan gett upp lyckades vi i går nappa biljetter till Rom. Vi var öppna att åka vart som helst, men egentligen har båda två redan länge velat besöka just Italiens huvudstad. Jag har tillbringat en dag i Milano som 16-åring, men det är allt jag sett av Italien och el Chileno har aldrig besökt landet.

I dag känner jag mig därför euforisk. För något år sedan hade jag helt tappat min wanderlust och ville bara ha stabilitet i vardagen. Nu då vi äntligen bor på ett ställe där vi kommer att stanna ett gott tag framöver, har en lägenhet och en vardag vi trivs rätt bra med, har mitt hjärta börjat längta lite grann igen.

owdcctpayd8-jan-tielens
Bild från Unsplash.com

God mat, vackra byggnader och promenader – det är det enda jag förväntar mig av resan. Gärna skulle jag besöka Vatikanen och alla sevärdheter, men eftersom jag kommer att vara i tredje trimestern har jag inte alltför höga förväntningar på det vi (läs: jag) kommer att orka med.

Att resa som gravid var något jag först var lite tveksam till. Kollade med flygbolaget att jag säkert kan resa vid den tidpunkten av graviditeten och det var inga problem. Lite spännande är det förstås, eftersom jag inte alls vet hur jag kommer att känna mig då och hur stor jag kommer att vara. Jag väljer att tro att allt kommer att gå bra och orkar inte oroa mig i onödan. I stället har jag de här fem dagarna i maj att se framemot hela våren!

cn_bqg5trcg-vincent-versluis
Bild från Unsplash.com

Nu till era tips! Här finns säkert flera Rom-besökare. Berätta var någonstans vi ska boka boende? Hur är det att bo lite utanför centrum och åka kollektivtrafik? Priser? Eller lönar det sig att bo med gångavstånd till alla sevärdheter? Berätta också vad och var man ska äta. Jag behöver också gravidresetips, minsta detalj tar jag emot med tacksamhet! Grazie di cuore!

Året 2016

Det här är lite crazy. Att sammanfatta det gångna året då vi redan gått in i FEBRUARI. Man ska ju ursäkta sig för sånt om det redan gått tre dagar av det nya året. Så pyttsan heller, varsågoda att ta del av mitt 2016!

Tvåtusensexton

Beskriv året med tre ord.
Behov av vila.

Bästa köpet?
MacBooken och biljetterna till Eurotripen i juni.

Vilka sånger kommer påminna dig om 2016?
Andas en mi cabeza av Chino y Nacho. Spelades nonstop i juni.

Vem har du umgåtts med mest?
El Chileno, obviously.

Har du blivit bättre på något?
Jag vill tro att jag blivit bättre på att säga nej, att känna igen tecken på att jag börjar bli för stressad och kanske att prioritera.

Vad var extra dåligt med året?
Ångesten och tröttheten, alla tråkiga händelser i världen, och att jag inte fick klart mina studier som jag hoppats på.

Vad var extra bra?
Att vi kunde resa, att jag fick jobb, att vi flyttade till min hemstad från min studiestad och att vi lyckades lägga vantarna på en för oss just nu alldeles perfekt lägenhet.

Mykonos, Greece

Lärde du känna några nya människor?
Ja, några spansktalande i min hemstad.

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Testade på parasailing. Jobbade deltid. Blev gravid.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
De två strecken som visade att det börjat bo någon inne i mig. De två nya killarna som föddes i vår kompisgrupp. Att dyka utanför Santorini.

Vad var din största framgång på jobbet 2016?
Att börja känna att jag har något hum om vad det är jag ska syssla med.

Största framgång på det privata planet?
Det är inget jag åstadkommit, utan tacksamheten över att ha ett lite större hem än förra året. Vi bor i en lägenhet som är rymlig och som vi båda trivs i. Det känns guld värt, efter att ha bott på en massa olika ställen i flera år, både mer och mindre hemtrevliga ställen.

Vem saknade du?
Min morfar och familjen och vännerna i Chile. Ett par vänner jag fick i Florida 2008.

Cousins, Rancagua, Chile

Har du haft ett förhållande under 2016?
Japp, är gift som kanske bekant.

Vart reste du under 2016?
Tyskland, Ruka i Finland, Spanien, Grekland, Chile.

Vad var din största tabbe 2016?
Tabbe kanske det inte är, men mitt största misstag var att i en period börja en ond cirkel av att äta riktigt dåligt. Ledde till mer trötthet, ångest, orkeslöshet och huvudvärk.

Vilka ser du som de största händelserna under året? 
Flytten och när vi vågade säga ja till livet och börja vänta på familjetillökning.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag vill inte lova för mycket. Men jag hoppas jag kan prioritera mitt välmående mer och att jag kan planera min tid bättre och ta itu med jobbiga saker utan att skjuta upp dem.

Breakfast

Tror du 2017 kommer bli lika bra?
Jag tror det kommer bli bättre.

Vad kommer du sakna från 2016?
Ingenting. Eller troligen kommer jag i svaga stunder senare i år sakna tvåsamheten och min ogravida kropp.

Vad önskar du att du gjort mer?
Tillbringat mer tid med nära och kära. Gått till kyrkan. Tränat och ätit hälsosamt.

Vad spenderade du mest pengar på?
Hyra, flygbiljetter och teknologi. I den ordningen. Ja och mat förstås.

Och så slutligen; dina planer inför 2017?
Jobba, studera, föda barn och mysa med skatten resten av året. Kanske någon resa.

Listan nappade jag härifrån.

Ute i det vita

Öja vandringsled

Mitt vintertrots till trots beslöt el Chileno och jag oss för att släpa oss iväg ut i naturen i går. Jag skulle inte välja ordet friluftsmänniska som ett av de ord som beskriver mig bäst och jag vet inte ens riktigt vilka vandringsleder som finns i min hemstad. Men uppvuxen som jag är kring skog och fält känner jag ändå nästan alltid att jag kommer lite mer till rätta då jag får andas frisk luft och vara ute och ha de där äppelröda kinderna som alla andra hurtbullar har sportat med hela vintern.

El Chileno, Öja vandringsled

2017-02-04-PHOTO-00000006Jag var tvungen att använda mig av livlinorna Google och ring-en-vän för att hitta den här vandringsleden. Vi var inte ute i så god tid, så det blev bara en bit in på leden innan vi tog kaffepaus och vände för att hinna tillbaka till bilen medan det ännu var ljust.

Öja vandringsled
Är det någon lokal förmåga som lyckas lista ut var vi är med hjälp av den här bilden?

Lördagförmiddagens seghet var som bortblåst när vi kom ut i skogen. Ah, skogsdoft, snötäckta träd och frusna sjöar och hav. Det är nästan så man blir lyrisk. Sist och slutligen gick vi inte många kilometrar, men vi njöt och jag blev lite taggad på att ställa upp ett kilometermål att nå under våren. Kanske blir det rent av vår nya veckoslutshobby. De senaste månaderna har jag rört på mig förskräckligt lite, men nu fick Hoppetossan märka att kroppen hen bor i också kan göra annat än att sitta och ligga.

2017-02-04-PHOTO-00000012