Vecka femton

Var är vintern? frågar alla sig. Jag myser. Den här vintern njuter jag i smyg av att det redan känns som april (och hoppas innerligt att det fortsätter så i ett par månader till, utan ordentliga köldknäppar!) och att jag inte behövt krångla med bilen så många morgnar. Jag är inte bra på vinter. Det vet jag nu, 27 år senare. Mörkret slukar all min energi och vissa dagar får jag ångest av att se alla vi-njuter-av-vintern-utomhus-bilder på Instagram, eftersom jag själv bara ligger på soffan och slötittar på serier medan solen lyser och snön gnistrar och alla hurtbullar är glada och har äppelröda kinder.

Den här vintern har ju varit lite extra knepig, med en människa som rör om det mesta inuti mig. Nu då dagarna blivit längre, märker jag att jag äntligen börjat få lite mer energi. Redan förra veckan började det. Sen spydde jag visserligen en dag igen, men det var en snabb spya utan illamående (jag ber om ursäkt om det här är TMI) – en sån där som kom från ingenstans och genast efteråt kunde jag sätta mig ner och fortsätta med mitt morgonmål som om ingenting hade hänt.

Vinter 2015-2016
Så här magisk var förra vintern. Att se på den här bilden räcker mer än väl för mig i år. Den är el Chilenos verk, förstås.

Jag och Hoppetossan är nu i vecka femton och definitivt i andra trimestern enligt alla mina appar. De påstår nu att jag kommer börja må bättre, ha mer energi och börja känna mig mer normal. Det är välkommet och dem väljer jag att tro på! Jag blir inte längre lika äcklad av matlukter (tonfisk, dock! huj!), vaknar nästan varje morgon utan illamående och känner mig faktiskt mindre konstig i kroppen. Man ska inte ropa hej förrän man är över ån, men jag väljer att tro på ljusare dagar.

Magen förstår jag inte riktigt vad som händer med. Ibland är den svullen och stor och vissa morgnar syns den inte alls. Nåväl, tids nog kommer den väl välla fram. Trots att den inte syns så  mycket alla gånger, är alla mina vanliga byxor hemskt obekväma och jag har behövt införskaffa några par mamma-byxor.

Helst vill jag äta ostsmörgåsar med kakao, samma kost jag dagligen åt i ungefär de 18 första åren av mitt liv. Jättehälsosamt, javisst! Jag har ärligt ganska dåligt samvete över det. Vet inte riktigt hur jag ska orka få lite mer grönt på tallriken. Matlagning är det som kanske minst intresserar mig just nu.

Det här börjar likna en rabbla-upp-allt-du-ätit-och-gjort-blogg utan något vidare budskap, men det är lite så mitt liv är just nu. Det är bland annat de här sakerna jag kommer att vilja komma ihåg och titta tillbaka på och kanske jämföra med i eventuella framtida graviditeter. Så, bear with me.

Vilse i babytillbehörsdjungeln

Av rätt självklara orsaker har jag aldrig tidigare behövt fundera på babysaker. Tillbehör, vagnar med alla dess tillhörande funktioner och finesser, bilstolar, salvor, skötbord, babygym, kläder i olika storlekar etc. När jag fick veta att jag var gravid sprang jag inte direkt till närmaste klädaffär och köpte ett set med kläder för nyfödda, utan jag har från början haft en rätt avslappnad attityd och tänkt att allt nog kommer att ordna sig tids nog.

I Chile efter det första ultrat shoppade vi ändå med svärmor och valde ut de allra första pyjamasarna och bodysarna i rätt neutrala färger. Jag blev riktigt störd på att det i alla butiker fanns tydligt avgränsade avdelningar med stor text ovanför: ”para niñas”  (jätterosa kläder med spetsar och volanger) eller ”para niños” (jätteblåa kläder med maskiner och rymdskepp). Nåväl, efter att ha tittat omkring en stund nappade vi åt oss kläder från pojkavdelningen, även om de enligt mitt tycke passar hur bra som helst åt både flickor och pojkar. Två av pyjamasarna fick senare omdömet ”men det där är ju pojkkläder!”, men jag hävdar att även om det blir en flicka kan hon alldeles fint få sova i en val- eller lejonpyjamas. Djur är i min värld inte automatiskt reserverade för pojkar.

I veckan slog det mig att det så småningom kan vara bra att börja fundera på det viktigaste sakerna att införskaffa. För att kunna planera budgeten lite grann och inte plötsligt en månad innan bebisen anländer vara tvungna att punga ut med en hel massa eurosar. I dag brunchade vi hos våra vänner som i oktober blivit föräldrar till en alldeles älskvärd lintott och fick också en liten demonstration av deras vagn och sådant som kan vara bra att överväga vid införskaffandet. Nu har jag för första gången ett litet hum om vad vi kommer att behöva för att vagnen ska passa det omständliga klimat som är vårt.

I dag började jag så att författa min första inköpslista för vår Hoppetossa. Och här behöver jag lite hjälp och rullar över bollen till er. Berätta allt jag behöver veta om babymojänger! Vilka saker orsakar att man näst intill dör om man inte har genast då bebisen kommer? Vad är sådant som bara är reklamtrick och man helt och hållet klarar sig utan? Vad fungerar bra att köpa begagnat och vad lönar det sig att köpa nytt? Vilka saker är bra att budgetera långt på förhand? Och hur mycket kläder behöver man ha av varje storlek? Och oroa er inte, det är klart att jag tar reda på de här sakerna också utan er hjälp, men tänker att det kan finnas många bra åsikter där ute i bloggosfären! Tack på förhand!

En hälsning från ungefär den andra trimestern

Ville checka in och skriva ett litet hej. Det svåra med att blogga är bilderna. Jag är inte bra på att komma ihåg att fota och jag är just nu inte jättemotiverad att lägga tid på att editera bilder heller. Oftast är det el Chileno som tar hand om allt det där. Bildlös som jag är tystnar jag rätt fort här på bloggen. Denna hälsning är en protest mot den tystnaden.

I dag går jag och skatten in i vecka 14. Vet inte riktigt hur man ska räkna när andra trimestern börjar, mina appar säger lite olika, men jag gissar att jag ungefär nu eller snart är där. Jag börjar ana en bula på magen, det ser ut som att jag ätit väldigt mycket choklad. Så ännu är jag inte riktigt bekväm med magbilder, om jag ens alls kommer att bli det.

Förra veckans måndag var el Chileno och jag på den första ultraljudsundersökningen här i Finland. Vi fick se en välmående hoppetossa som studsade omkring för fullt. Senare samma dag blev vi också inskrivna vid rådgivningen. Nu om någonsin känns det som att det är på riktigt, att det faktiskt är sant att någon ska komma och bo hos oss och att denna någon som bäst håller på att förbereda sig för livet – inuti mig. Det är vi glada över, även om det är ofattbart att vi ska vara ansvariga för en som ännu är en så liten sak.

IMG_0950

De första 8 graviditetsveckorna mådde jag prima. Kände förstås av att något höll på att hända i kroppen, men det var inte obehagligt. Sen dess har jag inte mått lika bra. Under våra knappa tre veckor i Chile föredrog jag att hållas i vågrätt läge och de i hettan starkare lukterna fick mig att må riktigt illa. Illamående (i stora mängder) och spykaskader (under vissa dagar) har sen dess förekommit, liksom halsbränna, enorm trötthet och givetvis allt det konstiga som känns i magen när en liten individ börjar gräva fram mer plats. Jag vet så många som haft det värre så jag kan ändå inte riktigt klaga. I det stora hela tycker jag mig ha mått och också just nu må relativt bra.

Jag mumsar i mig olika godsaker i perioder. Först var det morötter. Efter några kilon tröttnade jag och då var det knäckebröd med ost, sen mjukt bröd med kalkonrulle som gällde. Nu är pasta och pizza det bästa jag vet! Såsigt och ostigt ska det vara och helst förtärs maten med ett stort glas kall mjölk! Och saftiga gula äpplen inmundigar jag på löpande band. Det är alltid lika spännande att se vad nästa vecka för med sig för matupplevelser, eftersom helt vanliga saker kan bli riktigt supergoda.

Det äckligaste jag vet är banan, havregrynsgröt (var visserligen riktigt perfekt som morgonmål en lång tid, men nu har jag tyvärr spytt upp det för många gånger för att vilja äta mer), ägg, saker stekta i för mycket smör och kaffe (bitterljuvt, för jag har älskat kaffe i flera år men å andra sidan slapp jag mitt beroende under en plågsam huvudvärksfylld vecka). Choklad får jag förvånansvärt sällan sug efter, vilket är en stor överraskning för en äkta chokladvän som jag.

Så här långt alltså allt väl med mig och Hoppetossan. Vi hoppas och ber att illamåendet tar slut snart och att vi får fortsätta växa fint i två trimestrar till.

Jul och första ultra i Chile

img_0842

Den här julen firade vi på andra sidan jordklotet, hos svärfamiljen i Chile. Det här var min tredje chilenska jul och min femte varma jul. På något sätt vänjer man sig vid att det är 30 grader varmt på julafton, men trots det saknade jag faktiskt den finska julen i år och sörjde lite över att julafton som dag i sig själv inte är något speciellt förrän sent på kvällen, då man äter tillsammans och delar ut julklapparna (helst efter tolvslaget).

För första gången sedan vi flyttade till Finland i maj 2015 fick vi tillbringa ordentligt med tid med familjen där borta (vår fyradagars snabbvisit i augusti kan knappt räknas). Kära återseenden, med andra ord! Vi berättade förstås våra glada nyheter om den första Ortizen som kommer att bli finländare och för mig var det fint att se reaktionerna. Vänner som blev tårögda, många expressiva utrop, el Chilenos brorsbarn som varje morgon och kväll drog upp min tröja, pussade mig på magen och pratade med sin blivande kusin. Det är något av det jag uppskattar mest med kulturen där, att man öppet och starkt uttrycker sina positiva känslor.

img_0294

Vi beslöt oss för att göra en ultraundersökning där, privat alltså. Hade precis gått in i vecka 11 då vi fick se att allt såg bra ut, och höra ett starkt och snabbt hjärtljud. Vi fick bilder i 3D (får man det här också?) på vår 3-centimetring och vi blev rörda över hur mycket vår lilla skatt redan ser ut som en bebis. Vilket mirakel att det som inte ens existerade för några månader sedan håller på att växa till sig och bli en individ med en helt egen personlighet och identitet.

Nu känns det definitivt mer verkligt att det bor någon inuti mig, att det finns två hjärtan i min kropp. Och även om jag genast då jag visste att jag var gravid beslöt mig för att inte oroa mig för graviditeten och bebisen, kände jag att någonting inom mig lättade efter att ha fått se att hen lever och mår bra. Nu kan jag mer njuta av mitt välsignade tillstånd!

Katarinamilly goes gravidblogg!

2016 susade förbi. Det var inte ett lätt år för mig och jag är glad att gå över till 2017. När ett år går över i ett annat, känns det alltid som att jag har ett oskrivet blad framför mig, trots att det bara är en helt ny, vanlig dag den första januari och trots att jag knappast kommer att förändra hela mitt liv under inkommande år. Symboliskt känns det ändå bra, att lämna det som förflutit bakom en.

I år har jag valt att inte ge några nyårslöften. Jag önskar att få må bra i kropp och sinne, ha en mer balanserad vardag och skratta, men jag tänker inte rabbla upp specifika mål jag vill nå.

Det allra största det här året är att vi två, el Chileno och jag, ska bli tre! Om allt går väl, vilket jag väljer att utgå ifrån just nu, får vår skatt se dagsljus i juli/augusti! Det är roligt att det är så många vänner och bekanta som också ska få barn, vår pärla har redan tre kusiner och två småkusiner på väg! Får se om det hinner bli flera innan årets slut.

Har tidigare berättat nyheterna åt nära och kära och i början på veckan beslöt vi oss för att göra det some-officiellt och nu tänker jag att det kanske är dags att återuppta bloggandet igen! Så, 2017 blir ett år av gravid- och mammabloggande har jag på känn.

Gott nytt år och välkommen att följa med på resan!

screen-shot-2017-01-07-at-19-03-13