Insomniasvammel

IMG_1144

Det är natten till tisdag en alldeles vanlig vecka för mig fastän det är sportlov för många andra. Klockan sju var jag dödstrött och satte pyjamasen på mig. Höll ut till nio, halv tio och gick sen och lade mig. Och ändå, just en sån dag då jag var så redo för att sova, slår insomnian till. Så här ligger jag och vrider och vänder mig, känner hur bebisen sparkar och skuttar och inte heller tycks sova, och saknar min man som befinner sig på andra sidan jordklotet på sitt sportlov.

Läser en reseblogg och börjar genast kolla biljetter. Kunde åka rätt förmånligt till Polen, Indien eller Sydafrika och jag skulle gärna ta första bästa flyg var som helst! Tänker ändå att Rom i maj får räcka som resmål just nu.

Tänker på alla saker jag är och skulle vilja vara. Hinner man med allt på en livstid? Allt det jag skulle vilja skriva om men inte hittar ord för. Jag skulle så gärna hålla på med många saker, men det lyckas inte så bra för mig just nu.

Jag tänker på barnuppfostran, ekonomi, att resa med barn, feminism, arbete och karriär, vad jag egentligen hade studerat om jag nu var 18 år och skulle söka in till någon utbildning för första gången.

Jag tänker på hur annorlunda ens eget liv känns jämfört med hur det måste se ut för andra. Att man borde vara lite mer nöjd. Att man inte borde vara så hård med sig själv. Och jag tänker att jag är på väg ditåt till slut.

Den senaste tiden har jag mått så oförskämt bra. Har haft energi och velat få ordning på allt. Senast på agendan har vår privatekonomi stått och nu kan jag knappt vänta tills det byter månad så jag får se hur bra vår plan kommer att fungera i praktiken. Jag tänker på hur annorlunda jag trodde att jag skulle uppleva min graviditet och hur förskräckligt rädd jag var för att låta det hända. Jag vill ju inte leva under rädsla, men så här i efterhand är det lätt att se att så många av mina beslut grundat sig på just det.

IMG_1137

Och jag hoppas så innerligt att graviditeten får fortsätta så här. Det är klart att jag inte mått hundra hela tiden, men jag har kunnat njuta så mycket mer än jag trodde var möjligt. När el Chileno kommer hem igen är det dags för ultra och då önskar jag att vår avkomma behagar berätta för oss vem hen är (jag dör av nyfikenhet!). Så kan vi på riktigt börja tänka på namn, jag tycker det känns så opersonligt att inte kunna kalla vår skatt för något namn.

Namnlistan har redan börjat arbeta och fylla sin funktion. Jag skriver upp alla tänkbara och otänkbara namn. Jag tror vi är rätt säkra på två flicknamn, men pojknamn är det däremot svårare att komma överens om. Hittills vet vi i alla fall många namn ett möjligt pojkbarn inte kommer att få. Ibland ligger jag och försöker para ihop namn på kvällarna, men ännu har vi inte någon perfekt kombo. Som tur är det ju lite hemskt mycket tid kvar än.

Jag tänker på förlossning och doula. För första gången någonsin i mitt liv har jag börjat se framemot den dagen ungen ska komma ut. Och jag tröstar mig lite grann med att tänka på den söta får-bodyn vi ska få gosa med hen i när allt är över.

Det låter som att jag bara är inne i en bebis-bubbla här på bloggen, men det stämmer ju faktiskt inte. Det är så mycket annat jag bubblar i. Inget särskilt och ändå så mycket omvälvande. Livet, vad är meningen med allt, var är det tänkt att vi ska vara och vem är jag? Små lättsmälta frågor. Jag tänker på hus som jag inte vill köpa, platser jag vill bo på, sånt jag egentligen vill sysselsätta mig med. Jag tänker på karaktärsdrag jag vill utveckla och sådana jag behöver acceptera i mig själv och i andra.

Efter att ha svamlat ur mig allt det här hoppas jag kunna somna i ett nafs. Jag har hört att det ska hjälpa att skriva av sig. Så, nu är det dags för sömn och så håller vi tummarna att jag orkar galant med tisdagonsdagtorsdagfredag trots en lite kortare natt så här i början på veckan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *