Halvvägs!

I dag är vi exakt halvvägs genom graviditeten! Jag trodde aldrig att det kunde gå så här fort. Är tacksam för att allt gått bra så här långt och att jag fått må fint för det mesta.

Igår fick vi äntligen se vår skatt på ultra igen och allt såg fint ut. Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på fläckarna på skärmen då de olika organen mättes och kontrollerades, utan jag väntade med stor spänning på att få höra om bebisen ämnar visa vad hen är för en sort. Det är en vild en som sparkar och akrobatiserar inuti mig och jag känner ofta av starka rörelser nu, trots att det visade sig att jag har livmodern på framväggen.

IMG_1251

Drömmarna jag haft visade sig vara mer sanna än min intuition, för det visade sig att det är en pojke vi ska få! Vi skulle ha varit lika glada över en dotter, men det som onekligen är extra roligt är att vi känner något som jag upplever som tusen pojkbebisar från förra året eller som är på väg i år. Vår skatt har tre pojkkusiner på kommande inom kort och han har precis fått en pojksmåkusin i Chile. Det känns som det stora Pojkbebisåret, både i bloggvärlden och i den värld jag känner.

Den underbara stickade dräkten skickade min svärmor med el Chileno som kom hem för ett par dagar sen (jee!). Tossorna fick vi av min svägerska, de är handstickade i södra Chile och har en ”sula” av läder under – helt underbara! El Chileno hade nästan hela kappsäcken full med kläder och diverse babymojänger med sig – jag tackade och tog emot och strök med tacksamhet över många saker på min införskaffningslista.

Gravid som ett kylskåp

Den här veckan är spännande, för på onsdag ska vi förhoppningsvis få veta vem det är som ska flytta hem till oss i sommar. Jag är nästan hundra på att det är en flicka (tre gånger har jag drömt om en pojkbebis, och jag brukar drömma saker som sen händer på riktigt, men ändå är jag nästan övertygad om en tjej!), men är lika lycklig om det visar sig vara en pojke. Och jag medger att jag kan ha fel, det är ju lite 50/50 det där.

I Chile är det vanligt att så fort man vet könet bestämma namn och rätt fort också gå ut med det. Hela namnproceduren upplever jag också vara helt annorlunda än här, men det är en annan femma. Jag har redan fått flera förfrågningar vad barnet ska heta och ärligt sagt vet jag inte hur vi ska göra. Vi har börjat klura på både pojk- och flicknamn som fungerar på våra modersmål svenska och spanska och jag har hittat flera favoriter.

Personligen är jag inte jättehemlighetsfull av mig, men jag är osäker på om vi verkligen kan bestämma oss för namnen innan vi ser hur bebisen ser ut?! Och så vet jag inte om jag ska orka hålla tyst med de namn vi väljer eller om jag genast ropar ut dem för hela internet att ta del av. Hur har ni gjort? Har ni med barn bestämt namn innan barnet föddes eller har ni väntat? Eller har ni bestämt ett namn och sedan ändrat det på grund av att det inte passar bebisen? Och varför är det egentligen kutym att vänta med att avslöja namnen först efter att bebisen fötts eller vid dopet?

Nåja, vi får väl se. Vi har ju gott om tid på oss att grunna på det här, men när jag får pippi på något är det svårt för mig att sluta. Och nu kan jag inte riktigt komma till ro innan jag vet vad mitt barn heter. Det känns lite opersonligt att inte ens ha ett ordentligt smeknamn!

IMG_1115

Förrförra veckans mage.

Magen har förändrats massor den senaste veckan. Jag har väntat och väntat på en liten söt kula, men i stället har jag fått ett tjockt extralager runt hela midjan och över hela magen. Jag har liksom en fyrkantig mage. Lite som en säl eller som ett kylskåp. Det är lite förvirrande, för magen putar ju inte ut ordentligt, i stället är min kropp en ordentlig storlek större än vanligt.

Den senaste veckan har jag och den vilt sparkande bebisen varit utan el Chileno. Att vara utan honom är som att hela världen ändrar skala från alla regnbågens färger till några tråkiga toner av grå. Jag är så van att ha honom vid min sida och med en tom lägenhet, en sorgligt tom säng och ett stort tomrum efter honom märker jag att jag är så halv utan honom. Det är obeskrivligt värdefullt att ha honom nära. Jag kommer ihåg många långa månader då vi bodde på varsin halva av jordklotet och är så tacksam att vi aldrig behöver återgå till långdistansförhållande. För som tur är kommer han hem imorgon igen, och som han är saknad!

tsäleg-2Här är han, min ex-pojkvän och numera man, pappa till min Hoppetossa. Min stora tsäleg (som jag är extrakär i då han varit bortrest ett litet tag)!