Ett bildlöst inlägg utan skam

Hej internetvärlden!

Det börjar vara ett tag sedan – igen. Jag är en inte så konsekvent bloggare, men vad gör det, alla är lika bra. Det har min mamma alltid sagt.

Jag hälsar er från vecka 25. Går omkring och vankar här hemma, frenetiskt tuggande på Marabou-choklad. I dag hände det nämligen! Jag vaknade efter en tuppis och behövde akut köra (!) till närmaste butik. De som vet var jag bor förstår att det här är ett lite pinsamt avslöjande. Det är jättenära till 4 butiker från oss. Nåja, pga foglossning och lättja körde jag och köpte en chokoplatta och lite salmiak. Har hört att det är sånt här gravida gör, men det är första gången jag själv på ett huj måste iväg till butiken för att inhandla en craving.

För några veckor sedan var jag ännu lyckligt ovetande om vad foglossning är, men nu har jag blivit betrodd att ta del av hemligheten. Och jag ska berätta att det är som att ligga som en strandad, skadad val i sängen och överväga om ett behov är tillräckligt starkt för att lidande vända på kroppen och sträcka sig efter chokon/vattenglaset/telefonen/sockorna eller vad det nu kan vara man är i behov av. Det har varit rätt mycket ojande och stönande och stånkande från min sida de senaste tre veckorna. Jag undrar hur länge det tänkt pågå? Tar det någonsin slut? Det påstår min rådgivningstant. I dag på sockerbelastningstestet påstods det dock (av någon annan) att man inte borde bli illamående av att dricka ett stort glas hallonsaftliknande vätska på riktigt tom och kurrande mage och ändå var jag tvungen att fyrtio minuter senare lägga mig ner på en bänk för att inte spy i väntrummet (pinsamt att må illa in public tycker jag), så hur ska jag veta vad som gäller för min kropp?

För övrigt lär min inneboende vildbasare må bra. Han sparkas och knuffas med allt mer kraft. Han håller säkert på att bli riktigt söt därinne vid det här laget. Jag är fortfarande glad att det är en bra bit kvar tills han väntade nedkomst (även om jag längtar mig lite galen efter honom) för nu börjar det sjunka in att det finns två sätt för honom att komma ut och att ingetdera är särskilt behagligt. Det börjar också sjunka in att det här är min och el Chilenos sista tid på två. Känner mig lite pressad att göra den fantastiskt på något sätt, men vi mårar mest åpå.

Nåja, det var en liten graviduppdatering.

Vi avslutar med saker jag är tacksam för i dag (jag borde skriva ner sånt varje dag i min bullet journal):

  • De senaste två veckorna har våra familjer fått tillökning i form av tre brorsöner. Två stycken ur samma mage här nära oss och ett stycke på andra sidan jordklotet. Jag är så glad att Hoppetossan har tre kusiner i samma ålder!
  • April är här. Det betyder maj och sen sommar! Nu vet jag med säkerhet att vintern är svår för mig, gravid eller inte, och att jag alltid blir lika överrumplad av hur fort det ljusnar igen.
  • Att jag hittade en ny bok av Liane Moriarty på Elib.
  • Ett ljusare sinne.
  • El Chileno. Jag är tacksam för att han valde mig och jordens ände som boplats pga det förstnämnda. Det är tveksamt om jag lyckas uttrycka det varje dag, men det borde jag. Han är bra på så många sätt jag inte förväntade mig.