Två månader

När man tittar bakåt brukar man märka att man inte längre är samma människa som säg, för tre år sedan, förra hösten eller ett par månader tillbaka. Olika omständigheter gör att man formas och växer, ibland så mycket att man inte längre känner igen sig i den man var i dåtiden.

För exakt två månader sedan höll jag i min nyfödde. Överrumplad, övertrött och ja, överlycklig. Sen dess har tiden gått både snabbt och långsamt. Det är kanske en klyscha, men för mig har det här med att få barn varit den största och mest omtumlande enskilda händelse som jag någonsin varit med om. Från en dag till en annan blev jag och världen omkring mig ny.

Och två månader senare har en lite långsammare process fått sin början. En process som jag misstänker att aldrig riktigt kommer att ta slut. Att bli mamma, att vara förälder. Jag är inte den samma Katarina som höggravid vankade in på förlossningsavdelningen vid midnatt och jag är definitivt inte den nyförlösta Katarina som vettskrämd packade ner ett tre dagar gammalt barn i bilstolen och körde hem, nojig för allt som kunde skada mitt barn och osäker på min förmåga att kunna se till hans behov. För att inte tala om den kvinnan som bara för några månader sedan arbetade och studerade. Jag är inte längre den samma. Vem jag är och vem jag blir, det är ju det som är lite spännande att se.

Version 2

En liten presentation av grabben ovan. På två månader har den här grabben vuxit och utvecklats fint. Han har temperament, är gnällig eller rent av skrikig då han är trött eller har ont i magen, men en solstråle då han är utvilad och mätt. Från början har han varit rätt vaken och aktiv, haft stadig blick och älskat att titta sig omkring. Han ler, pratar, sparkar och viftar. Mycket. Han tycker om att vara nära, lyser upp då man sjunger för honom och blir ganska snabbt uttråkad av att ligga på golvet i sitt babygym. För det mesta sover han fina nätter (TACK!), men det beror på från dag till dag om han vill ta sina tupplurar eller inte. Det är fem kilo mysighet vi har att göra med och hans strålande morgonhumör hjälper mig att orka upp på morgnarna. (Jag är världens minst morgonmänskiga människa och det är en kamp att vänja mig vid just den här biten av mitt nya liv.)

Ja och just det, Viking heter han.