Det magiska 2-månaders-strecket

I dag fyller Viking tolv veckor. Nästa vecka blir han tre månader. Jag är glad att vi kommit så här långt.

De här nästan tre månaderna har varit de mest omvälvande i mitt liv. Att gå från två till tre händer på en dag, men att emotionellt och mentalt hänga med tar lite längre tid än så. Trots att man har nio månader på att förbereda sig, finns det inga garantier på hur just ens egen bebis kommer att vara och hur man själv kommer att klara av förändringen i virrvarret av känslor.

Så här i backspegeln var de två första månaderna lite jobbiga. Det insåg jag inte riktigt i stunden, för just då levde jag mitt i det som var allt jag visste och det fanns också hela tiden många ljusglimtar. Efter de allra första veckorna blev det fort lite bättre, vilket gjorde att jag kände mig glad över att ha kommit så långt.

Men sen! Efter två månader infann sig plötsligt ett nytt lugn. Bebisen hade vant sig lite mer vid livet utanför livmodern och jag kunde skönja mönster i hans rutiner. Han började berätta när han var trött med ett halvhjärtat irriterat ljud och skrek lite mer vid hunger. Han började le och jollra tillbaka när man pratade med honom. De första leendena kändes som en välkommen gåva som var värd uppoffringarna att sova hackigt, ha timslånga amningsstunder och konstant kånka omkring på en några-kilos-klimp som alltid ville vara nära och aldrig ville vara ensam. Amningen började fungera mer smärtfritt och flytande efter ungefär en månad och vid två månader var amningsstunderna inte längre evighetslånga och jag var mer säker på att han fick i sig tillräckligt med mjölk.

I början av oktober införde vi tydligare rutiner och det har överraskande nog gått som smort. Tidigare kämpade vi ibland med tupplurar på dagarna, men nu sover han både på nätterna och dagarna. Ibland bättre, ibland sämre, men jag håller hårt fast vid att han ska få sova alla de timmar ett barn i hans ålder behöver. I början antog jag att han får så mycket sömn han behöver. Följ bebisens mönster, sa man. Men det har nog inte riktigt funkat med vår Viking. Han har hela tiden varit vaken och alert och även om han varit riktigt trött har han haft svårt att komma till ro för att somna. Så nu hjälper jag honom på traven och han har äntligen börjat vänja sig vid att somna själv.

Det är nu, i jämförelse med det lugn jag upplever just nu, som de två första månaderna känns jobbiga. Det gjorde de inte i stunden för just då hade vi tillräckligt med krafter att klara av det vi behövde klara av. Jag hade inte alltid en aning om vad som förväntades pågå med en liten och inte heller visste jag hur länge det skulle pågå. Så man tar en dag i taget och hoppas att det blir lättare med tiden. Och det gör det.

Just nu njuter jag. Av att se Viking ta sina utvecklingssprång. Det är roligt att se hur han upptäcker olika tonlägen, sina fötter och händer. Han älskar att man sjunger för honom och börjar ofta själv yla med. Han tittar sig förundrat omkring och upptäcker färger, mönster, ljus, nyanser. Ja, just nu njuter jag, utan att ha en aning om hur länge detta lugn pågår och utan någon aning om vad som komma skall.

Så, med en väldigt ensidig och individuell erfarenhet vill jag säga så här åt alla andra nyblivna  eller blivande förstagångsföräldrar: det blir bra, det blir bättre, tids nog. Jag vet inte när och inte hur, men bebisar är inte nyfödda och en mamma är inte nyförlöst för evigt. Ge det några månader! (Och fråga efter tips, råd och hjälp!)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *