Ett bildlöst inlägg utan skam

Hej internetvärlden!

Det börjar vara ett tag sedan – igen. Jag är en inte så konsekvent bloggare, men vad gör det, alla är lika bra. Det har min mamma alltid sagt.

Jag hälsar er från vecka 25. Går omkring och vankar här hemma, frenetiskt tuggande på Marabou-choklad. I dag hände det nämligen! Jag vaknade efter en tuppis och behövde akut köra (!) till närmaste butik. De som vet var jag bor förstår att det här är ett lite pinsamt avslöjande. Det är jättenära till 4 butiker från oss. Nåja, pga foglossning och lättja körde jag och köpte en chokoplatta och lite salmiak. Har hört att det är sånt här gravida gör, men det är första gången jag själv på ett huj måste iväg till butiken för att inhandla en craving.

För några veckor sedan var jag ännu lyckligt ovetande om vad foglossning är, men nu har jag blivit betrodd att ta del av hemligheten. Och jag ska berätta att det är som att ligga som en strandad, skadad val i sängen och överväga om ett behov är tillräckligt starkt för att lidande vända på kroppen och sträcka sig efter chokon/vattenglaset/telefonen/sockorna eller vad det nu kan vara man är i behov av. Det har varit rätt mycket ojande och stönande och stånkande från min sida de senaste tre veckorna. Jag undrar hur länge det tänkt pågå? Tar det någonsin slut? Det påstår min rådgivningstant. I dag på sockerbelastningstestet påstods det dock (av någon annan) att man inte borde bli illamående av att dricka ett stort glas hallonsaftliknande vätska på riktigt tom och kurrande mage och ändå var jag tvungen att fyrtio minuter senare lägga mig ner på en bänk för att inte spy i väntrummet (pinsamt att må illa in public tycker jag), så hur ska jag veta vad som gäller för min kropp?

För övrigt lär min inneboende vildbasare må bra. Han sparkas och knuffas med allt mer kraft. Han håller säkert på att bli riktigt söt därinne vid det här laget. Jag är fortfarande glad att det är en bra bit kvar tills han väntade nedkomst (även om jag längtar mig lite galen efter honom) för nu börjar det sjunka in att det finns två sätt för honom att komma ut och att ingetdera är särskilt behagligt. Det börjar också sjunka in att det här är min och el Chilenos sista tid på två. Känner mig lite pressad att göra den fantastiskt på något sätt, men vi mårar mest åpå.

Nåja, det var en liten graviduppdatering.

Vi avslutar med saker jag är tacksam för i dag (jag borde skriva ner sånt varje dag i min bullet journal):

  • De senaste två veckorna har våra familjer fått tillökning i form av tre brorsöner. Två stycken ur samma mage här nära oss och ett stycke på andra sidan jordklotet. Jag är så glad att Hoppetossan har tre kusiner i samma ålder!
  • April är här. Det betyder maj och sen sommar! Nu vet jag med säkerhet att vintern är svår för mig, gravid eller inte, och att jag alltid blir lika överrumplad av hur fort det ljusnar igen.
  • Att jag hittade en ny bok av Liane Moriarty på Elib.
  • Ett ljusare sinne.
  • El Chileno. Jag är tacksam för att han valde mig och jordens ände som boplats pga det förstnämnda. Det är tveksamt om jag lyckas uttrycka det varje dag, men det borde jag. Han är bra på så många sätt jag inte förväntade mig.

Halvvägs!

I dag är vi exakt halvvägs genom graviditeten! Jag trodde aldrig att det kunde gå så här fort. Är tacksam för att allt gått bra så här långt och att jag fått må fint för det mesta.

Igår fick vi äntligen se vår skatt på ultra igen och allt såg fint ut. Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på fläckarna på skärmen då de olika organen mättes och kontrollerades, utan jag väntade med stor spänning på att få höra om bebisen ämnar visa vad hen är för en sort. Det är en vild en som sparkar och akrobatiserar inuti mig och jag känner ofta av starka rörelser nu, trots att det visade sig att jag har livmodern på framväggen.

IMG_1251

Drömmarna jag haft visade sig vara mer sanna än min intuition, för det visade sig att det är en pojke vi ska få! Vi skulle ha varit lika glada över en dotter, men det som onekligen är extra roligt är att vi känner något som jag upplever som tusen pojkbebisar från förra året eller som är på väg i år. Vår skatt har tre pojkkusiner på kommande inom kort och han har precis fått en pojksmåkusin i Chile. Det känns som det stora Pojkbebisåret, både i bloggvärlden och i den värld jag känner.

Den underbara stickade dräkten skickade min svärmor med el Chileno som kom hem för ett par dagar sen (jee!). Tossorna fick vi av min svägerska, de är handstickade i södra Chile och har en ”sula” av läder under – helt underbara! El Chileno hade nästan hela kappsäcken full med kläder och diverse babymojänger med sig – jag tackade och tog emot och strök med tacksamhet över många saker på min införskaffningslista.

Gravid som ett kylskåp

Den här veckan är spännande, för på onsdag ska vi förhoppningsvis få veta vem det är som ska flytta hem till oss i sommar. Jag är nästan hundra på att det är en flicka (tre gånger har jag drömt om en pojkbebis, och jag brukar drömma saker som sen händer på riktigt, men ändå är jag nästan övertygad om en tjej!), men är lika lycklig om det visar sig vara en pojke. Och jag medger att jag kan ha fel, det är ju lite 50/50 det där.

I Chile är det vanligt att så fort man vet könet bestämma namn och rätt fort också gå ut med det. Hela namnproceduren upplever jag också vara helt annorlunda än här, men det är en annan femma. Jag har redan fått flera förfrågningar vad barnet ska heta och ärligt sagt vet jag inte hur vi ska göra. Vi har börjat klura på både pojk- och flicknamn som fungerar på våra modersmål svenska och spanska och jag har hittat flera favoriter.

Personligen är jag inte jättehemlighetsfull av mig, men jag är osäker på om vi verkligen kan bestämma oss för namnen innan vi ser hur bebisen ser ut?! Och så vet jag inte om jag ska orka hålla tyst med de namn vi väljer eller om jag genast ropar ut dem för hela internet att ta del av. Hur har ni gjort? Har ni med barn bestämt namn innan barnet föddes eller har ni väntat? Eller har ni bestämt ett namn och sedan ändrat det på grund av att det inte passar bebisen? Och varför är det egentligen kutym att vänta med att avslöja namnen först efter att bebisen fötts eller vid dopet?

Nåja, vi får väl se. Vi har ju gott om tid på oss att grunna på det här, men när jag får pippi på något är det svårt för mig att sluta. Och nu kan jag inte riktigt komma till ro innan jag vet vad mitt barn heter. Det känns lite opersonligt att inte ens ha ett ordentligt smeknamn!

IMG_1115

Förrförra veckans mage.

Magen har förändrats massor den senaste veckan. Jag har väntat och väntat på en liten söt kula, men i stället har jag fått ett tjockt extralager runt hela midjan och över hela magen. Jag har liksom en fyrkantig mage. Lite som en säl eller som ett kylskåp. Det är lite förvirrande, för magen putar ju inte ut ordentligt, i stället är min kropp en ordentlig storlek större än vanligt.

Den senaste veckan har jag och den vilt sparkande bebisen varit utan el Chileno. Att vara utan honom är som att hela världen ändrar skala från alla regnbågens färger till några tråkiga toner av grå. Jag är så van att ha honom vid min sida och med en tom lägenhet, en sorgligt tom säng och ett stort tomrum efter honom märker jag att jag är så halv utan honom. Det är obeskrivligt värdefullt att ha honom nära. Jag kommer ihåg många långa månader då vi bodde på varsin halva av jordklotet och är så tacksam att vi aldrig behöver återgå till långdistansförhållande. För som tur är kommer han hem imorgon igen, och som han är saknad!

tsäleg-2Här är han, min ex-pojkvän och numera man, pappa till min Hoppetossa. Min stora tsäleg (som jag är extrakär i då han varit bortrest ett litet tag)!

Insomniasvammel

IMG_1144

Det är natten till tisdag en alldeles vanlig vecka för mig fastän det är sportlov för många andra. Klockan sju var jag dödstrött och satte pyjamasen på mig. Höll ut till nio, halv tio och gick sen och lade mig. Och ändå, just en sån dag då jag var så redo för att sova, slår insomnian till. Så här ligger jag och vrider och vänder mig, känner hur bebisen sparkar och skuttar och inte heller tycks sova, och saknar min man som befinner sig på andra sidan jordklotet på sitt sportlov.

Läser en reseblogg och börjar genast kolla biljetter. Kunde åka rätt förmånligt till Polen, Indien eller Sydafrika och jag skulle gärna ta första bästa flyg var som helst! Tänker ändå att Rom i maj får räcka som resmål just nu.

Tänker på alla saker jag är och skulle vilja vara. Hinner man med allt på en livstid? Allt det jag skulle vilja skriva om men inte hittar ord för. Jag skulle så gärna hålla på med många saker, men det lyckas inte så bra för mig just nu.

Jag tänker på barnuppfostran, ekonomi, att resa med barn, feminism, arbete och karriär, vad jag egentligen hade studerat om jag nu var 18 år och skulle söka in till någon utbildning för första gången.

Jag tänker på hur annorlunda ens eget liv känns jämfört med hur det måste se ut för andra. Att man borde vara lite mer nöjd. Att man inte borde vara så hård med sig själv. Och jag tänker att jag är på väg ditåt till slut.

Den senaste tiden har jag mått så oförskämt bra. Har haft energi och velat få ordning på allt. Senast på agendan har vår privatekonomi stått och nu kan jag knappt vänta tills det byter månad så jag får se hur bra vår plan kommer att fungera i praktiken. Jag tänker på hur annorlunda jag trodde att jag skulle uppleva min graviditet och hur förskräckligt rädd jag var för att låta det hända. Jag vill ju inte leva under rädsla, men så här i efterhand är det lätt att se att så många av mina beslut grundat sig på just det.

IMG_1137

Och jag hoppas så innerligt att graviditeten får fortsätta så här. Det är klart att jag inte mått hundra hela tiden, men jag har kunnat njuta så mycket mer än jag trodde var möjligt. När el Chileno kommer hem igen är det dags för ultra och då önskar jag att vår avkomma behagar berätta för oss vem hen är (jag dör av nyfikenhet!). Så kan vi på riktigt börja tänka på namn, jag tycker det känns så opersonligt att inte kunna kalla vår skatt för något namn.

Namnlistan har redan börjat arbeta och fylla sin funktion. Jag skriver upp alla tänkbara och otänkbara namn. Jag tror vi är rätt säkra på två flicknamn, men pojknamn är det däremot svårare att komma överens om. Hittills vet vi i alla fall många namn ett möjligt pojkbarn inte kommer att få. Ibland ligger jag och försöker para ihop namn på kvällarna, men ännu har vi inte någon perfekt kombo. Som tur är det ju lite hemskt mycket tid kvar än.

Jag tänker på förlossning och doula. För första gången någonsin i mitt liv har jag börjat se framemot den dagen ungen ska komma ut. Och jag tröstar mig lite grann med att tänka på den söta får-bodyn vi ska få gosa med hen i när allt är över.

Det låter som att jag bara är inne i en bebis-bubbla här på bloggen, men det stämmer ju faktiskt inte. Det är så mycket annat jag bubblar i. Inget särskilt och ändå så mycket omvälvande. Livet, vad är meningen med allt, var är det tänkt att vi ska vara och vem är jag? Små lättsmälta frågor. Jag tänker på hus som jag inte vill köpa, platser jag vill bo på, sånt jag egentligen vill sysselsätta mig med. Jag tänker på karaktärsdrag jag vill utveckla och sådana jag behöver acceptera i mig själv och i andra.

Efter att ha svamlat ur mig allt det här hoppas jag kunna somna i ett nafs. Jag har hört att det ska hjälpa att skriva av sig. Så, nu är det dags för sömn och så håller vi tummarna att jag orkar galant med tisdagonsdagtorsdagfredag trots en lite kortare natt så här i början på veckan.

Fyrtiotvå komma fem

Det har redan länge fladdrat i min mage. Lite osäker om jag så tidigt redan kan känna av vår Hoppetossa har jag inte riktigt tagit det på allvar och därför aldrig noterat datum när jag känt av bubblorna. I dag är jag säker, i dag kom en spark precis när jag hade handen på magen. Så låt det gå till historien att i vecka 17+0 kom den första, riktigt ordentligt säkra sparken.

I går fick vi se skatten då jag var på läkargranskning på rådgivningen. Jag var lite uppåner och kunde inte ta till mig hela situationen. Vi fastnade med bilen på parkeringen, ”min” rådgivningstant var inte på plats och därför gjordes inte den hälsogranskning som vi hade planerat in. I stället var jag tvungen att tala finska (vilket jag normalt är okej med, men just då det gäller något så viktigt och nytt som min graviditet vill jag bara tala mitt modersmål) med en äldre dam som var tvungen att påpeka att jag gått upp 100g för mycket i veckan de senaste fem veckorna. Att jag ska ta det lite lugnt med pastan. Nåja, jag är inte bitter, men i en känslig stund är det inte det man vill höra som förstagångs-gravid då man inte riktigt har koll över förändringarna i kroppen. Rutingranskningen gick ändå helt bra, hade lågt hemoglobin bara så nu ska jag skaffa järntabletter.

Tillbaka till läkarbesöket. Läkaren var hurtig och rapp och talade också finska. Därför var också den situationen lite överväldigande och jag hann inte med i svängarna. Bebisen fick vi se, jag hoppades att hon redan kunde ha berättat om det är en pojke eller flicka som huserar inuti mig, men Hoppetossan hade benen korsade och vägrade blotta sig. Vi väntar med iver på nästa ultra i mars då vi förhoppningsvis får veta vem som är påväg att flytta in hos oss. Allt såg ändå fint ut och vi fick lyssna på hjärtat, vilket jag hade väntat på.

Fyrtiotvå komma fem procent av graviditeten ligger bakom mig och den här veckan har magen verkligen kommit fram på ett helt nytt sätt. Galet. Snart är vi halvvägs!

IMG_1084

Min ytterst professionella magbild! Välkommen att också kika in i vår WC. Beklagar att min mage gjord av bebis och 500g för mycket pasta inte syns så bra i vinkeln och under ett svart plagg, men håll till godo. Ska försöka övertala el Chileno att börja fota magen regelbundet.

Gravidresetips efterlyses!

Ibland önskar jag att jag hade lite mer energi att lägga ner på bloggandet. Just nu är mina kraftresurser ändå begränsade (somnar lätt klockan 21-22 en lördagkväll till exempel, long gone är dagarna då man kunde vaka hela natten) och jag försöker fördela dem på det viktigaste. Och då känner jag mig ändå nästan som en ny människa sen i höstas eller i början på vintern nu då andra trimesterns energi kickat in! Det kanske inte bara är en myt när allt kommer omkring, det där med orken som återvänder i andra trimestern?!

El Chileno och jag har länge velat resa någonstans på tumanhand, men det har inte riktigt lyckats av olika orsaker. Vi har redan ett tag kikat på biljetter för våren, för att hinna åka bort några dagar förrän Hoppetossan anländer. Trots att vi har rest en hel del tillsammans har vi bara gjort totalt två resor på två, och jag har redan länge önskat mig att bara han och jag kunde resa någonstans.

nksdknlxvri-ludwig-thalheimer
Bild från Unsplash.com

Efter att ha hållit utkik, räknat, budgeterat, dubbelkollat datum och redan gett upp lyckades vi i går nappa biljetter till Rom. Vi var öppna att åka vart som helst, men egentligen har båda två redan länge velat besöka just Italiens huvudstad. Jag har tillbringat en dag i Milano som 16-åring, men det är allt jag sett av Italien och el Chileno har aldrig besökt landet.

I dag känner jag mig därför euforisk. För något år sedan hade jag helt tappat min wanderlust och ville bara ha stabilitet i vardagen. Nu då vi äntligen bor på ett ställe där vi kommer att stanna ett gott tag framöver, har en lägenhet och en vardag vi trivs rätt bra med, har mitt hjärta börjat längta lite grann igen.

owdcctpayd8-jan-tielens
Bild från Unsplash.com

God mat, vackra byggnader och promenader – det är det enda jag förväntar mig av resan. Gärna skulle jag besöka Vatikanen och alla sevärdheter, men eftersom jag kommer att vara i tredje trimestern har jag inte alltför höga förväntningar på det vi (läs: jag) kommer att orka med.

Att resa som gravid var något jag först var lite tveksam till. Kollade med flygbolaget att jag säkert kan resa vid den tidpunkten av graviditeten och det var inga problem. Lite spännande är det förstås, eftersom jag inte alls vet hur jag kommer att känna mig då och hur stor jag kommer att vara. Jag väljer att tro att allt kommer att gå bra och orkar inte oroa mig i onödan. I stället har jag de här fem dagarna i maj att se framemot hela våren!

cn_bqg5trcg-vincent-versluis
Bild från Unsplash.com

Nu till era tips! Här finns säkert flera Rom-besökare. Berätta var någonstans vi ska boka boende? Hur är det att bo lite utanför centrum och åka kollektivtrafik? Priser? Eller lönar det sig att bo med gångavstånd till alla sevärdheter? Berätta också vad och var man ska äta. Jag behöver också gravidresetips, minsta detalj tar jag emot med tacksamhet! Grazie di cuore!

I väntan på en flerspråkig bebis

Det är lördagmorgon och jag vaknar 7:30 och kan inte somna om. Det enda jag tänker på är att jag måste börja planera för barnet! I praktiken är det ännu 6 månader kvar tills vi blir tre, men i mina tankar är det allt mindre oss två det handlar om och vår lilla skatt börjar få allt mer plats i vårt liv. Hen har till och med börjat ta upp lite fysisk plats, eftersom vi redan har några lådor med kläder, nallar, böcker och andra tillbehör som vi fått, lånat eller köpt.

Det känns lite fånigt så här när jag skriver ner det, att vi börjat så här länge på förhand, men jag tror att det är en rätt lång process att gå från att bara behöva tänka på sig själv och sin partner till att bli ansvarig för ett helt nytt av oss beroende liv. Jag vill göra det jag kan för att ta det stegvis, så att det inte blir några stressiga månader innan barnet kommer. Dessutom tror jag att det hänger på oss hurudan uppväxt det här livet får, vad barnet lär sig att är okej och vad som inte är okej. Det är vårt sätt att vara som kommer att prägla barnet väldigt mycket till en början och som sedan kommer att lämna spår i hen under resten av livet. Jag litar inte på att allt bara kommer automatiskt ur mig när det så väl är dags, utan jag tror det är bra med förberedelser på olika plan.

Pedagogik är mitt huvudämne och något jag alltid lite omedvetet varit intresserad av. Språk är en annan stor passion och något jag alltid vetat att jag älskat. Och nu ska vi alltså få ett barn vi önskar att blir flytande på minst två språk, svenska och spanska. Det ideala för mig vore att barnet skulle bli flytande på fyra språk från rätt tidig ålder. Det känns inte så ouppnåeligt i Finland; att lära sig de båda inhemska och engelska som barn.

Men jag tror inte att flerspråkighet och uppfostran händer av sig själv. Därav min insikt imorse. Vi behöver planera! Jag får gå bananas och kombinera två av de saker som jag älskar – pedagogik och språk. Hurra!

Är du flerspråkig eller har du flerspråkiga barn? Jag är mottaglig som en svamp för alla tips och tricks!

Vecka femton

Var är vintern? frågar alla sig. Jag myser. Den här vintern njuter jag i smyg av att det redan känns som april (och hoppas innerligt att det fortsätter så i ett par månader till, utan ordentliga köldknäppar!) och att jag inte behövt krångla med bilen så många morgnar. Jag är inte bra på vinter. Det vet jag nu, 27 år senare. Mörkret slukar all min energi och vissa dagar får jag ångest av att se alla vi-njuter-av-vintern-utomhus-bilder på Instagram, eftersom jag själv bara ligger på soffan och slötittar på serier medan solen lyser och snön gnistrar och alla hurtbullar är glada och har äppelröda kinder.

Den här vintern har ju varit lite extra knepig, med en människa som rör om det mesta inuti mig. Nu då dagarna blivit längre, märker jag att jag äntligen börjat få lite mer energi. Redan förra veckan började det. Sen spydde jag visserligen en dag igen, men det var en snabb spya utan illamående (jag ber om ursäkt om det här är TMI) – en sån där som kom från ingenstans och genast efteråt kunde jag sätta mig ner och fortsätta med mitt morgonmål som om ingenting hade hänt.

Vinter 2015-2016
Så här magisk var förra vintern. Att se på den här bilden räcker mer än väl för mig i år. Den är el Chilenos verk, förstås.

Jag och Hoppetossan är nu i vecka femton och definitivt i andra trimestern enligt alla mina appar. De påstår nu att jag kommer börja må bättre, ha mer energi och börja känna mig mer normal. Det är välkommet och dem väljer jag att tro på! Jag blir inte längre lika äcklad av matlukter (tonfisk, dock! huj!), vaknar nästan varje morgon utan illamående och känner mig faktiskt mindre konstig i kroppen. Man ska inte ropa hej förrän man är över ån, men jag väljer att tro på ljusare dagar.

Magen förstår jag inte riktigt vad som händer med. Ibland är den svullen och stor och vissa morgnar syns den inte alls. Nåväl, tids nog kommer den väl välla fram. Trots att den inte syns så  mycket alla gånger, är alla mina vanliga byxor hemskt obekväma och jag har behövt införskaffa några par mamma-byxor.

Helst vill jag äta ostsmörgåsar med kakao, samma kost jag dagligen åt i ungefär de 18 första åren av mitt liv. Jättehälsosamt, javisst! Jag har ärligt ganska dåligt samvete över det. Vet inte riktigt hur jag ska orka få lite mer grönt på tallriken. Matlagning är det som kanske minst intresserar mig just nu.

Det här börjar likna en rabbla-upp-allt-du-ätit-och-gjort-blogg utan något vidare budskap, men det är lite så mitt liv är just nu. Det är bland annat de här sakerna jag kommer att vilja komma ihåg och titta tillbaka på och kanske jämföra med i eventuella framtida graviditeter. Så, bear with me.

Vilse i babytillbehörsdjungeln

Av rätt självklara orsaker har jag aldrig tidigare behövt fundera på babysaker. Tillbehör, vagnar med alla dess tillhörande funktioner och finesser, bilstolar, salvor, skötbord, babygym, kläder i olika storlekar etc. När jag fick veta att jag var gravid sprang jag inte direkt till närmaste klädaffär och köpte ett set med kläder för nyfödda, utan jag har från början haft en rätt avslappnad attityd och tänkt att allt nog kommer att ordna sig tids nog.

I Chile efter det första ultrat shoppade vi ändå med svärmor och valde ut de allra första pyjamasarna och bodysarna i rätt neutrala färger. Jag blev riktigt störd på att det i alla butiker fanns tydligt avgränsade avdelningar med stor text ovanför: ”para niñas”  (jätterosa kläder med spetsar och volanger) eller ”para niños” (jätteblåa kläder med maskiner och rymdskepp). Nåväl, efter att ha tittat omkring en stund nappade vi åt oss kläder från pojkavdelningen, även om de enligt mitt tycke passar hur bra som helst åt både flickor och pojkar. Två av pyjamasarna fick senare omdömet ”men det där är ju pojkkläder!”, men jag hävdar att även om det blir en flicka kan hon alldeles fint få sova i en val- eller lejonpyjamas. Djur är i min värld inte automatiskt reserverade för pojkar.

I veckan slog det mig att det så småningom kan vara bra att börja fundera på det viktigaste sakerna att införskaffa. För att kunna planera budgeten lite grann och inte plötsligt en månad innan bebisen anländer vara tvungna att punga ut med en hel massa eurosar. I dag brunchade vi hos våra vänner som i oktober blivit föräldrar till en alldeles älskvärd lintott och fick också en liten demonstration av deras vagn och sådant som kan vara bra att överväga vid införskaffandet. Nu har jag för första gången ett litet hum om vad vi kommer att behöva för att vagnen ska passa det omständliga klimat som är vårt.

I dag började jag så att författa min första inköpslista för vår Hoppetossa. Och här behöver jag lite hjälp och rullar över bollen till er. Berätta allt jag behöver veta om babymojänger! Vilka saker orsakar att man näst intill dör om man inte har genast då bebisen kommer? Vad är sådant som bara är reklamtrick och man helt och hållet klarar sig utan? Vad fungerar bra att köpa begagnat och vad lönar det sig att köpa nytt? Vilka saker är bra att budgetera långt på förhand? Och hur mycket kläder behöver man ha av varje storlek? Och oroa er inte, det är klart att jag tar reda på de här sakerna också utan er hjälp, men tänker att det kan finnas många bra åsikter där ute i bloggosfären! Tack på förhand!

En hälsning från ungefär den andra trimestern

Ville checka in och skriva ett litet hej. Det svåra med att blogga är bilderna. Jag är inte bra på att komma ihåg att fota och jag är just nu inte jättemotiverad att lägga tid på att editera bilder heller. Oftast är det el Chileno som tar hand om allt det där. Bildlös som jag är tystnar jag rätt fort här på bloggen. Denna hälsning är en protest mot den tystnaden.

I dag går jag och skatten in i vecka 14. Vet inte riktigt hur man ska räkna när andra trimestern börjar, mina appar säger lite olika, men jag gissar att jag ungefär nu eller snart är där. Jag börjar ana en bula på magen, det ser ut som att jag ätit väldigt mycket choklad. Så ännu är jag inte riktigt bekväm med magbilder, om jag ens alls kommer att bli det.

Förra veckans måndag var el Chileno och jag på den första ultraljudsundersökningen här i Finland. Vi fick se en välmående hoppetossa som studsade omkring för fullt. Senare samma dag blev vi också inskrivna vid rådgivningen. Nu om någonsin känns det som att det är på riktigt, att det faktiskt är sant att någon ska komma och bo hos oss och att denna någon som bäst håller på att förbereda sig för livet – inuti mig. Det är vi glada över, även om det är ofattbart att vi ska vara ansvariga för en som ännu är en så liten sak.

IMG_0950

De första 8 graviditetsveckorna mådde jag prima. Kände förstås av att något höll på att hända i kroppen, men det var inte obehagligt. Sen dess har jag inte mått lika bra. Under våra knappa tre veckor i Chile föredrog jag att hållas i vågrätt läge och de i hettan starkare lukterna fick mig att må riktigt illa. Illamående (i stora mängder) och spykaskader (under vissa dagar) har sen dess förekommit, liksom halsbränna, enorm trötthet och givetvis allt det konstiga som känns i magen när en liten individ börjar gräva fram mer plats. Jag vet så många som haft det värre så jag kan ändå inte riktigt klaga. I det stora hela tycker jag mig ha mått och också just nu må relativt bra.

Jag mumsar i mig olika godsaker i perioder. Först var det morötter. Efter några kilon tröttnade jag och då var det knäckebröd med ost, sen mjukt bröd med kalkonrulle som gällde. Nu är pasta och pizza det bästa jag vet! Såsigt och ostigt ska det vara och helst förtärs maten med ett stort glas kall mjölk! Och saftiga gula äpplen inmundigar jag på löpande band. Det är alltid lika spännande att se vad nästa vecka för med sig för matupplevelser, eftersom helt vanliga saker kan bli riktigt supergoda.

Det äckligaste jag vet är banan, havregrynsgröt (var visserligen riktigt perfekt som morgonmål en lång tid, men nu har jag tyvärr spytt upp det för många gånger för att vilja äta mer), ägg, saker stekta i för mycket smör och kaffe (bitterljuvt, för jag har älskat kaffe i flera år men å andra sidan slapp jag mitt beroende under en plågsam huvudvärksfylld vecka). Choklad får jag förvånansvärt sällan sug efter, vilket är en stor överraskning för en äkta chokladvän som jag.

Så här långt alltså allt väl med mig och Hoppetossan. Vi hoppas och ber att illamåendet tar slut snart och att vi får fortsätta växa fint i två trimestrar till.