Jul och första ultra i Chile

img_0842

Den här julen firade vi på andra sidan jordklotet, hos svärfamiljen i Chile. Det här var min tredje chilenska jul och min femte varma jul. På något sätt vänjer man sig vid att det är 30 grader varmt på julafton, men trots det saknade jag faktiskt den finska julen i år och sörjde lite över att julafton som dag i sig själv inte är något speciellt förrän sent på kvällen, då man äter tillsammans och delar ut julklapparna (helst efter tolvslaget).

För första gången sedan vi flyttade till Finland i maj 2015 fick vi tillbringa ordentligt med tid med familjen där borta (vår fyradagars snabbvisit i augusti kan knappt räknas). Kära återseenden, med andra ord! Vi berättade förstås våra glada nyheter om den första Ortizen som kommer att bli finländare och för mig var det fint att se reaktionerna. Vänner som blev tårögda, många expressiva utrop, el Chilenos brorsbarn som varje morgon och kväll drog upp min tröja, pussade mig på magen och pratade med sin blivande kusin. Det är något av det jag uppskattar mest med kulturen där, att man öppet och starkt uttrycker sina positiva känslor.

img_0294

Vi beslöt oss för att göra en ultraundersökning där, privat alltså. Hade precis gått in i vecka 11 då vi fick se att allt såg bra ut, och höra ett starkt och snabbt hjärtljud. Vi fick bilder i 3D (får man det här också?) på vår 3-centimetring och vi blev rörda över hur mycket vår lilla skatt redan ser ut som en bebis. Vilket mirakel att det som inte ens existerade för några månader sedan håller på att växa till sig och bli en individ med en helt egen personlighet och identitet.

Nu känns det definitivt mer verkligt att det bor någon inuti mig, att det finns två hjärtan i min kropp. Och även om jag genast då jag visste att jag var gravid beslöt mig för att inte oroa mig för graviditeten och bebisen, kände jag att någonting inom mig lättade efter att ha fått se att hen lever och mår bra. Nu kan jag mer njuta av mitt välsignade tillstånd!

Katarinamilly goes gravidblogg!

2016 susade förbi. Det var inte ett lätt år för mig och jag är glad att gå över till 2017. När ett år går över i ett annat, känns det alltid som att jag har ett oskrivet blad framför mig, trots att det bara är en helt ny, vanlig dag den första januari och trots att jag knappast kommer att förändra hela mitt liv under inkommande år. Symboliskt känns det ändå bra, att lämna det som förflutit bakom en.

I år har jag valt att inte ge några nyårslöften. Jag önskar att få må bra i kropp och sinne, ha en mer balanserad vardag och skratta, men jag tänker inte rabbla upp specifika mål jag vill nå.

Det allra största det här året är att vi två, el Chileno och jag, ska bli tre! Om allt går väl, vilket jag väljer att utgå ifrån just nu, får vår skatt se dagsljus i juli/augusti! Det är roligt att det är så många vänner och bekanta som också ska få barn, vår pärla har redan tre kusiner och två småkusiner på väg! Får se om det hinner bli flera innan årets slut.

Har tidigare berättat nyheterna åt nära och kära och i början på veckan beslöt vi oss för att göra det some-officiellt och nu tänker jag att det kanske är dags att återuppta bloggandet igen! Så, 2017 blir ett år av gravid- och mammabloggande har jag på känn.

Gott nytt år och välkommen att följa med på resan!

screen-shot-2017-01-07-at-19-03-13