Insomniasvammel

IMG_1144

Det är natten till tisdag en alldeles vanlig vecka för mig fastän det är sportlov för många andra. Klockan sju var jag dödstrött och satte pyjamasen på mig. Höll ut till nio, halv tio och gick sen och lade mig. Och ändå, just en sån dag då jag var så redo för att sova, slår insomnian till. Så här ligger jag och vrider och vänder mig, känner hur bebisen sparkar och skuttar och inte heller tycks sova, och saknar min man som befinner sig på andra sidan jordklotet på sitt sportlov.

Läser en reseblogg och börjar genast kolla biljetter. Kunde åka rätt förmånligt till Polen, Indien eller Sydafrika och jag skulle gärna ta första bästa flyg var som helst! Tänker ändå att Rom i maj får räcka som resmål just nu.

Tänker på alla saker jag är och skulle vilja vara. Hinner man med allt på en livstid? Allt det jag skulle vilja skriva om men inte hittar ord för. Jag skulle så gärna hålla på med många saker, men det lyckas inte så bra för mig just nu.

Jag tänker på barnuppfostran, ekonomi, att resa med barn, feminism, arbete och karriär, vad jag egentligen hade studerat om jag nu var 18 år och skulle söka in till någon utbildning för första gången.

Jag tänker på hur annorlunda ens eget liv känns jämfört med hur det måste se ut för andra. Att man borde vara lite mer nöjd. Att man inte borde vara så hård med sig själv. Och jag tänker att jag är på väg ditåt till slut.

Den senaste tiden har jag mått så oförskämt bra. Har haft energi och velat få ordning på allt. Senast på agendan har vår privatekonomi stått och nu kan jag knappt vänta tills det byter månad så jag får se hur bra vår plan kommer att fungera i praktiken. Jag tänker på hur annorlunda jag trodde att jag skulle uppleva min graviditet och hur förskräckligt rädd jag var för att låta det hända. Jag vill ju inte leva under rädsla, men så här i efterhand är det lätt att se att så många av mina beslut grundat sig på just det.

IMG_1137

Och jag hoppas så innerligt att graviditeten får fortsätta så här. Det är klart att jag inte mått hundra hela tiden, men jag har kunnat njuta så mycket mer än jag trodde var möjligt. När el Chileno kommer hem igen är det dags för ultra och då önskar jag att vår avkomma behagar berätta för oss vem hen är (jag dör av nyfikenhet!). Så kan vi på riktigt börja tänka på namn, jag tycker det känns så opersonligt att inte kunna kalla vår skatt för något namn.

Namnlistan har redan börjat arbeta och fylla sin funktion. Jag skriver upp alla tänkbara och otänkbara namn. Jag tror vi är rätt säkra på två flicknamn, men pojknamn är det däremot svårare att komma överens om. Hittills vet vi i alla fall många namn ett möjligt pojkbarn inte kommer att få. Ibland ligger jag och försöker para ihop namn på kvällarna, men ännu har vi inte någon perfekt kombo. Som tur är det ju lite hemskt mycket tid kvar än.

Jag tänker på förlossning och doula. För första gången någonsin i mitt liv har jag börjat se framemot den dagen ungen ska komma ut. Och jag tröstar mig lite grann med att tänka på den söta får-bodyn vi ska få gosa med hen i när allt är över.

Det låter som att jag bara är inne i en bebis-bubbla här på bloggen, men det stämmer ju faktiskt inte. Det är så mycket annat jag bubblar i. Inget särskilt och ändå så mycket omvälvande. Livet, vad är meningen med allt, var är det tänkt att vi ska vara och vem är jag? Små lättsmälta frågor. Jag tänker på hus som jag inte vill köpa, platser jag vill bo på, sånt jag egentligen vill sysselsätta mig med. Jag tänker på karaktärsdrag jag vill utveckla och sådana jag behöver acceptera i mig själv och i andra.

Efter att ha svamlat ur mig allt det här hoppas jag kunna somna i ett nafs. Jag har hört att det ska hjälpa att skriva av sig. Så, nu är det dags för sömn och så håller vi tummarna att jag orkar galant med tisdagonsdagtorsdagfredag trots en lite kortare natt så här i början på veckan.

Om ommöblering, utvidgning och tillväxt

De stora ramarna för min plan för livet är att hela tiden utvidgas som människa. Inte nödvändigtvis på bredden rent fysiskt, men jag önskar att min karaktär, mina vanor, mitt sätt att bemöta människor, min världsbild och min personlighet får fortsätta att utvecklas och färgas av de situationer och människor jag möter.

Som liten trodde jag att man skulle komma att veta allt när man går ut skolan. Att man en dag vaknar upp och är klar. Jag förstod inte vad min mamma pratade om då hon sa att jag varje dag lärde henne något. Så en tid började jag varje dag kräva henne på svar på exakt vad hon hade lärt sig av mig den dagen. Svaren var varierande och kanske fick jag redan då ett frö av insikt att livet handlar om mer än exakt kunskap om blommor, historia eller matematiska formler.

Det är en bitterljuv sak, det där att växa som människa. Det kräver mod, att låta allt inuti en utvidgas. Vissa tankemönster  har sett likadana ut så länge vi kan komma ihåg och att plötsligt låta sådant som inte rubbats ommöbleras kan upplevas kaotiskt. Man vet kanske inte hur länge kaoset ska pågå och vem man är när man kommer ut på andra sidan, men när lugnet till slut lägger sig är man ändå förhoppningsvis en ny, lite visare människa.

Därför knuffar jag mig själv i riktning mot nya utmaningar och möjligheter att möta rädslor. Inte alla gånger, det skulle knappast vara hälsosamt, men ofta. För mig är det en sorglig tanke att jag inombords en längre tid skulle förbli exakt den jag är i dag. Det gör att jag, trots smärre ålderskriser, ser framemot att bli äldre och att vinna mer insikt och visdom. Jag har så mycket mer att lära mig, så många fler erfarenheter att samla på mig. Det gör mig ivrig och förväntansfull inför framtiden.

När jag tittar bakåt kommer jag ihåg en tid då jag var rädd för många saker. Att tala inför folk, att tala finska, att tala i telefon med okända människor, att vikariera i skolor, att börja i en ny klass, att bo ensam, att flyga själv, att ställa de frågor jag ville ha svar på. Långsamt har jag låtit mig utvidgas, tills de där sakerna inte längre alls känns lika skrämmande.

Just nu är jag igen i en ny stark tillväxtfas. Det tar på krafterna, det är utmanande men också oerhört givande. Varje sak jag klarar av och varje lärdom jag blir rikare är för mig små berg jag bestiger med kaka och saft som vinst på toppen. Växtvärken känns men jag låter mig tänjas lite i taget så att jag inte blir en ballong som spricker av att utvidgas mer eller snabbare än jag klarar av.

Så här säger Marissa Mayer, koncernchef för Yahoo!:

0001-40459447

Vad har du för tankar om tillväxt och att göra saker man inte riktigt är redo för?