Det magiska 2-månaders-strecket

I dag fyller Viking tolv veckor. Nästa vecka blir han tre månader. Jag är glad att vi kommit så här långt.

De här nästan tre månaderna har varit de mest omvälvande i mitt liv. Att gå från två till tre händer på en dag, men att emotionellt och mentalt hänga med tar lite längre tid än så. Trots att man har nio månader på att förbereda sig, finns det inga garantier på hur just ens egen bebis kommer att vara och hur man själv kommer att klara av förändringen i virrvarret av känslor.

Så här i backspegeln var de två första månaderna lite jobbiga. Det insåg jag inte riktigt i stunden, för just då levde jag mitt i det som var allt jag visste och det fanns också hela tiden många ljusglimtar. Efter de allra första veckorna blev det fort lite bättre, vilket gjorde att jag kände mig glad över att ha kommit så långt.

Men sen! Efter två månader infann sig plötsligt ett nytt lugn. Bebisen hade vant sig lite mer vid livet utanför livmodern och jag kunde skönja mönster i hans rutiner. Han började berätta när han var trött med ett halvhjärtat irriterat ljud och skrek lite mer vid hunger. Han började le och jollra tillbaka när man pratade med honom. De första leendena kändes som en välkommen gåva som var värd uppoffringarna att sova hackigt, ha timslånga amningsstunder och konstant kånka omkring på en några-kilos-klimp som alltid ville vara nära och aldrig ville vara ensam. Amningen började fungera mer smärtfritt och flytande efter ungefär en månad och vid två månader var amningsstunderna inte längre evighetslånga och jag var mer säker på att han fick i sig tillräckligt med mjölk.

I början av oktober införde vi tydligare rutiner och det har överraskande nog gått som smort. Tidigare kämpade vi ibland med tupplurar på dagarna, men nu sover han både på nätterna och dagarna. Ibland bättre, ibland sämre, men jag håller hårt fast vid att han ska få sova alla de timmar ett barn i hans ålder behöver. I början antog jag att han får så mycket sömn han behöver. Följ bebisens mönster, sa man. Men det har nog inte riktigt funkat med vår Viking. Han har hela tiden varit vaken och alert och även om han varit riktigt trött har han haft svårt att komma till ro för att somna. Så nu hjälper jag honom på traven och han har äntligen börjat vänja sig vid att somna själv.

Det är nu, i jämförelse med det lugn jag upplever just nu, som de två första månaderna känns jobbiga. Det gjorde de inte i stunden för just då hade vi tillräckligt med krafter att klara av det vi behövde klara av. Jag hade inte alltid en aning om vad som förväntades pågå med en liten och inte heller visste jag hur länge det skulle pågå. Så man tar en dag i taget och hoppas att det blir lättare med tiden. Och det gör det.

Just nu njuter jag. Av att se Viking ta sina utvecklingssprång. Det är roligt att se hur han upptäcker olika tonlägen, sina fötter och händer. Han älskar att man sjunger för honom och börjar ofta själv yla med. Han tittar sig förundrat omkring och upptäcker färger, mönster, ljus, nyanser. Ja, just nu njuter jag, utan att ha en aning om hur länge detta lugn pågår och utan någon aning om vad som komma skall.

Så, med en väldigt ensidig och individuell erfarenhet vill jag säga så här åt alla andra nyblivna  eller blivande förstagångsföräldrar: det blir bra, det blir bättre, tids nog. Jag vet inte när och inte hur, men bebisar är inte nyfödda och en mamma är inte nyförlöst för evigt. Ge det några månader! (Och fråga efter tips, råd och hjälp!)

Sjusovaren

Det är troligen alldeles för tidigt för att dra några slutsatser, men just nu njuter vi av den fjärde dagen av rutiner för den yngste av oss. Jag säger vi, för det har påverkat oss alla positivt.

I tre nätter har Viking somnat och vaknat som på beställning. Klockan runt från åtta har han sovit, med en 20-30 minuters matpaus vid fyra. Dessvärre har jag själv blivit förkyld och knappt kunnat sova de senaste nätterna, så jag har ännu inte kunnat skörda frukterna av hans underbara nyfunna sömngåva.

Det är troligen alldeles för tidigt att dra några slutsatser, men just nu känns näst intill allt möjligt då jag ser längre nätter hägra också för mej.

 

I jakt på rutiner

Det finns två slags människor*. De som älskar och har lätt för rutiner och de som är spontana och råddiga. Jag hör definitivt till den senare kategorin. Jag har alltid avundats ordningsamma, organiserade människor, de verkar så lugna och sansade. Och lugn och sans har jag många gånger längtat efter, då mina egna känslor, tankar och idéer har en tendens att åka berg-och-dal-bana. Scenarion där jag städar en låda, hittar ett foto som leder till att jag kommer på några idéer eller har några minnen som jag bara behöver skriva av mej och därigenom inser att jag ju vill flytta utomlands eller börja en ny kurs eller åtminstone baka en kaka, är inte helt omöjliga hemma hos oss.

I snart två och en halv månader har jag varit mamma. Då passar inte kaos och inte ens alltid spontanitet. Vardagen med en alldeles nyfödd liten klimp är förstås kaotisk i sig själv. Varför skriker han? Är han hungrig? Har jag tillräckligt med mjölk? Sover han tillräckligt? Kommer han att sova tio minuter, en timme eller fyra? Varför är han så pigg och aktiv, ska inte nyfödingar mest sova? Kan vi fara ut på stan eller blir det bara kämpigt med honom? Många frågor kvarstår, men nu är V inte längre nyfödd. Nu börjar det vara dags för rutiner. Och för rutinmänniskor kommer det säkert helt naturligt, men för mej är rutiner skrämmande. Hur gör man? Hur ska jag själv klara av att vara konsekvent med rutinerna för pojken?

Nu har jag frågat lite av andra och vänt mej till min bästa och värsta vän, Google. Och jag inser att också en person som vanligen har svårt för att följa scheman har en chans att lyckas med rutiner om man riktigt vill. Och jag inser att det inte bara är bebisen som behöver dem, utan att också mitt liv kommer att bli lite lättare med fasta rutiner. Så nu har vi börjat, V och jag! Jag behöver ännu lite följa med hans rytm som den ser ut att vara, för att sen spika ett schema som passar honom och som vi ska försöka följa till punkt och pricka. I natt börjar vi med att träna på att sova en lite längre etapp i sträck – något som ibland lyckats, men inte alls den senaste tiden. Önska oss lycka till!

* Enligt min riktigt egna analys.

Två månader

När man tittar bakåt brukar man märka att man inte längre är samma människa som säg, för tre år sedan, förra hösten eller ett par månader tillbaka. Olika omständigheter gör att man formas och växer, ibland så mycket att man inte längre känner igen sig i den man var i dåtiden.

För exakt två månader sedan höll jag i min nyfödde. Överrumplad, övertrött och ja, överlycklig. Sen dess har tiden gått både snabbt och långsamt. Det är kanske en klyscha, men för mig har det här med att få barn varit den största och mest omtumlande enskilda händelse som jag någonsin varit med om. Från en dag till en annan blev jag och världen omkring mig ny.

Och två månader senare har en lite långsammare process fått sin början. En process som jag misstänker att aldrig riktigt kommer att ta slut. Att bli mamma, att vara förälder. Jag är inte den samma Katarina som höggravid vankade in på förlossningsavdelningen vid midnatt och jag är definitivt inte den nyförlösta Katarina som vettskrämd packade ner ett tre dagar gammalt barn i bilstolen och körde hem, nojig för allt som kunde skada mitt barn och osäker på min förmåga att kunna se till hans behov. För att inte tala om den kvinnan som bara för några månader sedan arbetade och studerade. Jag är inte längre den samma. Vem jag är och vem jag blir, det är ju det som är lite spännande att se.

Version 2

En liten presentation av grabben ovan. På två månader har den här grabben vuxit och utvecklats fint. Han har temperament, är gnällig eller rent av skrikig då han är trött eller har ont i magen, men en solstråle då han är utvilad och mätt. Från början har han varit rätt vaken och aktiv, haft stadig blick och älskat att titta sig omkring. Han ler, pratar, sparkar och viftar. Mycket. Han tycker om att vara nära, lyser upp då man sjunger för honom och blir ganska snabbt uttråkad av att ligga på golvet i sitt babygym. För det mesta sover han fina nätter (TACK!), men det beror på från dag till dag om han vill ta sina tupplurar eller inte. Det är fem kilo mysighet vi har att göra med och hans strålande morgonhumör hjälper mig att orka upp på morgnarna. (Jag är världens minst morgonmänskiga människa och det är en kamp att vänja mig vid just den här biten av mitt nya liv.)

Ja och just det, Viking heter han.

En helt ny värld

Det är nästan fem månader sedan jag skrev här sist. Och för mej betyder det att jag som skriver har blivit lite av en annan människa. För mej har nämligen världen blivit ny.

Den 21 juli tog vårt liv som vi dittills känt det slut och ett helt nytt kapitel fick sin början. Vår skatt, en drygt 3 kilos klimp, äntrade världen och satte snurr på vår vardag. Nu har han redan hunnit bli nästan 6 veckor gammal och är en gosig liten godbit som vi jävigt tycker är den finaste, vackraste och roligaste bebis som någonsin andats på denna jord.

Imorgon börjar hösten och för mej blir det minsann en nystart. Medan andra börjar  nya studieår, återvänder till jobbet efter semestern eller börjar ettan, blir jag hemma med en kompis som är helt beroende av mej. Jag ser galet mycket framemot det samtidigt som jag funderar på hur jag ska fixa det. Hur håller man ordning i ett hem då en bebis styr ens dag? Särskilt då man inte är så ordningssamt begåvad från förut. Hur håller man hjärnan i skick då de flesta samtalsämnen handlar om amning, bajs, tupplurer, hur trött man själv är, diverse hudföreteelser eller om hur oerhört fint barnet är?

Ni hör. Jag är mamma för första gången.

Försiktigt pustar jag lite liv i den här bloggen. Det finns en chans att jag öppnar dörren till vår vardag i höst, om jag hittar tid och ork.

20170726105548_IMG_5819

Han. Som öppnade dörren till en helt ny värld.