Året 2016

Det här är lite crazy. Att sammanfatta det gångna året då vi redan gått in i FEBRUARI. Man ska ju ursäkta sig för sånt om det redan gått tre dagar av det nya året. Så pyttsan heller, varsågoda att ta del av mitt 2016!

Tvåtusensexton

Beskriv året med tre ord.
Behov av vila.

Bästa köpet?
MacBooken och biljetterna till Eurotripen i juni.

Vilka sånger kommer påminna dig om 2016?
Andas en mi cabeza av Chino y Nacho. Spelades nonstop i juni.

Vem har du umgåtts med mest?
El Chileno, obviously.

Har du blivit bättre på något?
Jag vill tro att jag blivit bättre på att säga nej, att känna igen tecken på att jag börjar bli för stressad och kanske att prioritera.

Vad var extra dåligt med året?
Ångesten och tröttheten, alla tråkiga händelser i världen, och att jag inte fick klart mina studier som jag hoppats på.

Vad var extra bra?
Att vi kunde resa, att jag fick jobb, att vi flyttade till min hemstad från min studiestad och att vi lyckades lägga vantarna på en för oss just nu alldeles perfekt lägenhet.

Mykonos, Greece

Lärde du känna några nya människor?
Ja, några spansktalande i min hemstad.

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Testade på parasailing. Jobbade deltid. Blev gravid.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
De två strecken som visade att det börjat bo någon inne i mig. De två nya killarna som föddes i vår kompisgrupp. Att dyka utanför Santorini.

Vad var din största framgång på jobbet 2016?
Att börja känna att jag har något hum om vad det är jag ska syssla med.

Största framgång på det privata planet?
Det är inget jag åstadkommit, utan tacksamheten över att ha ett lite större hem än förra året. Vi bor i en lägenhet som är rymlig och som vi båda trivs i. Det känns guld värt, efter att ha bott på en massa olika ställen i flera år, både mer och mindre hemtrevliga ställen.

Vem saknade du?
Min morfar och familjen och vännerna i Chile. Ett par vänner jag fick i Florida 2008.

Cousins, Rancagua, Chile

Har du haft ett förhållande under 2016?
Japp, är gift som kanske bekant.

Vart reste du under 2016?
Tyskland, Ruka i Finland, Spanien, Grekland, Chile.

Vad var din största tabbe 2016?
Tabbe kanske det inte är, men mitt största misstag var att i en period börja en ond cirkel av att äta riktigt dåligt. Ledde till mer trötthet, ångest, orkeslöshet och huvudvärk.

Vilka ser du som de största händelserna under året? 
Flytten och när vi vågade säga ja till livet och börja vänta på familjetillökning.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag vill inte lova för mycket. Men jag hoppas jag kan prioritera mitt välmående mer och att jag kan planera min tid bättre och ta itu med jobbiga saker utan att skjuta upp dem.

Breakfast

Tror du 2017 kommer bli lika bra?
Jag tror det kommer bli bättre.

Vad kommer du sakna från 2016?
Ingenting. Eller troligen kommer jag i svaga stunder senare i år sakna tvåsamheten och min ogravida kropp.

Vad önskar du att du gjort mer?
Tillbringat mer tid med nära och kära. Gått till kyrkan. Tränat och ätit hälsosamt.

Vad spenderade du mest pengar på?
Hyra, flygbiljetter och teknologi. I den ordningen. Ja och mat förstås.

Och så slutligen; dina planer inför 2017?
Jobba, studera, föda barn och mysa med skatten resten av året. Kanske någon resa.

Listan nappade jag härifrån.

Ute i det vita

Öja vandringsled

Mitt vintertrots till trots beslöt el Chileno och jag oss för att släpa oss iväg ut i naturen i går. Jag skulle inte välja ordet friluftsmänniska som ett av de ord som beskriver mig bäst och jag vet inte ens riktigt vilka vandringsleder som finns i min hemstad. Men uppvuxen som jag är kring skog och fält känner jag ändå nästan alltid att jag kommer lite mer till rätta då jag får andas frisk luft och vara ute och ha de där äppelröda kinderna som alla andra hurtbullar har sportat med hela vintern.

El Chileno, Öja vandringsled

2017-02-04-PHOTO-00000006Jag var tvungen att använda mig av livlinorna Google och ring-en-vän för att hitta den här vandringsleden. Vi var inte ute i så god tid, så det blev bara en bit in på leden innan vi tog kaffepaus och vände för att hinna tillbaka till bilen medan det ännu var ljust.

Öja vandringsled
Är det någon lokal förmåga som lyckas lista ut var vi är med hjälp av den här bilden?

Lördagförmiddagens seghet var som bortblåst när vi kom ut i skogen. Ah, skogsdoft, snötäckta träd och frusna sjöar och hav. Det är nästan så man blir lyrisk. Sist och slutligen gick vi inte många kilometrar, men vi njöt och jag blev lite taggad på att ställa upp ett kilometermål att nå under våren. Kanske blir det rent av vår nya veckoslutshobby. De senaste månaderna har jag rört på mig förskräckligt lite, men nu fick Hoppetossan märka att kroppen hen bor i också kan göra annat än att sitta och ligga.

2017-02-04-PHOTO-00000012

I väntan på en flerspråkig bebis

Det är lördagmorgon och jag vaknar 7:30 och kan inte somna om. Det enda jag tänker på är att jag måste börja planera för barnet! I praktiken är det ännu 6 månader kvar tills vi blir tre, men i mina tankar är det allt mindre oss två det handlar om och vår lilla skatt börjar få allt mer plats i vårt liv. Hen har till och med börjat ta upp lite fysisk plats, eftersom vi redan har några lådor med kläder, nallar, böcker och andra tillbehör som vi fått, lånat eller köpt.

Det känns lite fånigt så här när jag skriver ner det, att vi börjat så här länge på förhand, men jag tror att det är en rätt lång process att gå från att bara behöva tänka på sig själv och sin partner till att bli ansvarig för ett helt nytt av oss beroende liv. Jag vill göra det jag kan för att ta det stegvis, så att det inte blir några stressiga månader innan barnet kommer. Dessutom tror jag att det hänger på oss hurudan uppväxt det här livet får, vad barnet lär sig att är okej och vad som inte är okej. Det är vårt sätt att vara som kommer att prägla barnet väldigt mycket till en början och som sedan kommer att lämna spår i hen under resten av livet. Jag litar inte på att allt bara kommer automatiskt ur mig när det så väl är dags, utan jag tror det är bra med förberedelser på olika plan.

Pedagogik är mitt huvudämne och något jag alltid lite omedvetet varit intresserad av. Språk är en annan stor passion och något jag alltid vetat att jag älskat. Och nu ska vi alltså få ett barn vi önskar att blir flytande på minst två språk, svenska och spanska. Det ideala för mig vore att barnet skulle bli flytande på fyra språk från rätt tidig ålder. Det känns inte så ouppnåeligt i Finland; att lära sig de båda inhemska och engelska som barn.

Men jag tror inte att flerspråkighet och uppfostran händer av sig själv. Därav min insikt imorse. Vi behöver planera! Jag får gå bananas och kombinera två av de saker som jag älskar – pedagogik och språk. Hurra!

Är du flerspråkig eller har du flerspråkiga barn? Jag är mottaglig som en svamp för alla tips och tricks!

Vecka femton

Var är vintern? frågar alla sig. Jag myser. Den här vintern njuter jag i smyg av att det redan känns som april (och hoppas innerligt att det fortsätter så i ett par månader till, utan ordentliga köldknäppar!) och att jag inte behövt krångla med bilen så många morgnar. Jag är inte bra på vinter. Det vet jag nu, 27 år senare. Mörkret slukar all min energi och vissa dagar får jag ångest av att se alla vi-njuter-av-vintern-utomhus-bilder på Instagram, eftersom jag själv bara ligger på soffan och slötittar på serier medan solen lyser och snön gnistrar och alla hurtbullar är glada och har äppelröda kinder.

Den här vintern har ju varit lite extra knepig, med en människa som rör om det mesta inuti mig. Nu då dagarna blivit längre, märker jag att jag äntligen börjat få lite mer energi. Redan förra veckan började det. Sen spydde jag visserligen en dag igen, men det var en snabb spya utan illamående (jag ber om ursäkt om det här är TMI) – en sån där som kom från ingenstans och genast efteråt kunde jag sätta mig ner och fortsätta med mitt morgonmål som om ingenting hade hänt.

Vinter 2015-2016
Så här magisk var förra vintern. Att se på den här bilden räcker mer än väl för mig i år. Den är el Chilenos verk, förstås.

Jag och Hoppetossan är nu i vecka femton och definitivt i andra trimestern enligt alla mina appar. De påstår nu att jag kommer börja må bättre, ha mer energi och börja känna mig mer normal. Det är välkommet och dem väljer jag att tro på! Jag blir inte längre lika äcklad av matlukter (tonfisk, dock! huj!), vaknar nästan varje morgon utan illamående och känner mig faktiskt mindre konstig i kroppen. Man ska inte ropa hej förrän man är över ån, men jag väljer att tro på ljusare dagar.

Magen förstår jag inte riktigt vad som händer med. Ibland är den svullen och stor och vissa morgnar syns den inte alls. Nåväl, tids nog kommer den väl välla fram. Trots att den inte syns så  mycket alla gånger, är alla mina vanliga byxor hemskt obekväma och jag har behövt införskaffa några par mamma-byxor.

Helst vill jag äta ostsmörgåsar med kakao, samma kost jag dagligen åt i ungefär de 18 första åren av mitt liv. Jättehälsosamt, javisst! Jag har ärligt ganska dåligt samvete över det. Vet inte riktigt hur jag ska orka få lite mer grönt på tallriken. Matlagning är det som kanske minst intresserar mig just nu.

Det här börjar likna en rabbla-upp-allt-du-ätit-och-gjort-blogg utan något vidare budskap, men det är lite så mitt liv är just nu. Det är bland annat de här sakerna jag kommer att vilja komma ihåg och titta tillbaka på och kanske jämföra med i eventuella framtida graviditeter. Så, bear with me.

Vilse i babytillbehörsdjungeln

Av rätt självklara orsaker har jag aldrig tidigare behövt fundera på babysaker. Tillbehör, vagnar med alla dess tillhörande funktioner och finesser, bilstolar, salvor, skötbord, babygym, kläder i olika storlekar etc. När jag fick veta att jag var gravid sprang jag inte direkt till närmaste klädaffär och köpte ett set med kläder för nyfödda, utan jag har från början haft en rätt avslappnad attityd och tänkt att allt nog kommer att ordna sig tids nog.

I Chile efter det första ultrat shoppade vi ändå med svärmor och valde ut de allra första pyjamasarna och bodysarna i rätt neutrala färger. Jag blev riktigt störd på att det i alla butiker fanns tydligt avgränsade avdelningar med stor text ovanför: ”para niñas”  (jätterosa kläder med spetsar och volanger) eller ”para niños” (jätteblåa kläder med maskiner och rymdskepp). Nåväl, efter att ha tittat omkring en stund nappade vi åt oss kläder från pojkavdelningen, även om de enligt mitt tycke passar hur bra som helst åt både flickor och pojkar. Två av pyjamasarna fick senare omdömet ”men det där är ju pojkkläder!”, men jag hävdar att även om det blir en flicka kan hon alldeles fint få sova i en val- eller lejonpyjamas. Djur är i min värld inte automatiskt reserverade för pojkar.

I veckan slog det mig att det så småningom kan vara bra att börja fundera på det viktigaste sakerna att införskaffa. För att kunna planera budgeten lite grann och inte plötsligt en månad innan bebisen anländer vara tvungna att punga ut med en hel massa eurosar. I dag brunchade vi hos våra vänner som i oktober blivit föräldrar till en alldeles älskvärd lintott och fick också en liten demonstration av deras vagn och sådant som kan vara bra att överväga vid införskaffandet. Nu har jag för första gången ett litet hum om vad vi kommer att behöva för att vagnen ska passa det omständliga klimat som är vårt.

I dag började jag så att författa min första inköpslista för vår Hoppetossa. Och här behöver jag lite hjälp och rullar över bollen till er. Berätta allt jag behöver veta om babymojänger! Vilka saker orsakar att man näst intill dör om man inte har genast då bebisen kommer? Vad är sådant som bara är reklamtrick och man helt och hållet klarar sig utan? Vad fungerar bra att köpa begagnat och vad lönar det sig att köpa nytt? Vilka saker är bra att budgetera långt på förhand? Och hur mycket kläder behöver man ha av varje storlek? Och oroa er inte, det är klart att jag tar reda på de här sakerna också utan er hjälp, men tänker att det kan finnas många bra åsikter där ute i bloggosfären! Tack på förhand!

En hälsning från ungefär den andra trimestern

Ville checka in och skriva ett litet hej. Det svåra med att blogga är bilderna. Jag är inte bra på att komma ihåg att fota och jag är just nu inte jättemotiverad att lägga tid på att editera bilder heller. Oftast är det el Chileno som tar hand om allt det där. Bildlös som jag är tystnar jag rätt fort här på bloggen. Denna hälsning är en protest mot den tystnaden.

I dag går jag och skatten in i vecka 14. Vet inte riktigt hur man ska räkna när andra trimestern börjar, mina appar säger lite olika, men jag gissar att jag ungefär nu eller snart är där. Jag börjar ana en bula på magen, det ser ut som att jag ätit väldigt mycket choklad. Så ännu är jag inte riktigt bekväm med magbilder, om jag ens alls kommer att bli det.

Förra veckans måndag var el Chileno och jag på den första ultraljudsundersökningen här i Finland. Vi fick se en välmående hoppetossa som studsade omkring för fullt. Senare samma dag blev vi också inskrivna vid rådgivningen. Nu om någonsin känns det som att det är på riktigt, att det faktiskt är sant att någon ska komma och bo hos oss och att denna någon som bäst håller på att förbereda sig för livet – inuti mig. Det är vi glada över, även om det är ofattbart att vi ska vara ansvariga för en som ännu är en så liten sak.

IMG_0950

De första 8 graviditetsveckorna mådde jag prima. Kände förstås av att något höll på att hända i kroppen, men det var inte obehagligt. Sen dess har jag inte mått lika bra. Under våra knappa tre veckor i Chile föredrog jag att hållas i vågrätt läge och de i hettan starkare lukterna fick mig att må riktigt illa. Illamående (i stora mängder) och spykaskader (under vissa dagar) har sen dess förekommit, liksom halsbränna, enorm trötthet och givetvis allt det konstiga som känns i magen när en liten individ börjar gräva fram mer plats. Jag vet så många som haft det värre så jag kan ändå inte riktigt klaga. I det stora hela tycker jag mig ha mått och också just nu må relativt bra.

Jag mumsar i mig olika godsaker i perioder. Först var det morötter. Efter några kilon tröttnade jag och då var det knäckebröd med ost, sen mjukt bröd med kalkonrulle som gällde. Nu är pasta och pizza det bästa jag vet! Såsigt och ostigt ska det vara och helst förtärs maten med ett stort glas kall mjölk! Och saftiga gula äpplen inmundigar jag på löpande band. Det är alltid lika spännande att se vad nästa vecka för med sig för matupplevelser, eftersom helt vanliga saker kan bli riktigt supergoda.

Det äckligaste jag vet är banan, havregrynsgröt (var visserligen riktigt perfekt som morgonmål en lång tid, men nu har jag tyvärr spytt upp det för många gånger för att vilja äta mer), ägg, saker stekta i för mycket smör och kaffe (bitterljuvt, för jag har älskat kaffe i flera år men å andra sidan slapp jag mitt beroende under en plågsam huvudvärksfylld vecka). Choklad får jag förvånansvärt sällan sug efter, vilket är en stor överraskning för en äkta chokladvän som jag.

Så här långt alltså allt väl med mig och Hoppetossan. Vi hoppas och ber att illamåendet tar slut snart och att vi får fortsätta växa fint i två trimestrar till.

Jul och första ultra i Chile

img_0842

Den här julen firade vi på andra sidan jordklotet, hos svärfamiljen i Chile. Det här var min tredje chilenska jul och min femte varma jul. På något sätt vänjer man sig vid att det är 30 grader varmt på julafton, men trots det saknade jag faktiskt den finska julen i år och sörjde lite över att julafton som dag i sig själv inte är något speciellt förrän sent på kvällen, då man äter tillsammans och delar ut julklapparna (helst efter tolvslaget).

För första gången sedan vi flyttade till Finland i maj 2015 fick vi tillbringa ordentligt med tid med familjen där borta (vår fyradagars snabbvisit i augusti kan knappt räknas). Kära återseenden, med andra ord! Vi berättade förstås våra glada nyheter om den första Ortizen som kommer att bli finländare och för mig var det fint att se reaktionerna. Vänner som blev tårögda, många expressiva utrop, el Chilenos brorsbarn som varje morgon och kväll drog upp min tröja, pussade mig på magen och pratade med sin blivande kusin. Det är något av det jag uppskattar mest med kulturen där, att man öppet och starkt uttrycker sina positiva känslor.

img_0294

Vi beslöt oss för att göra en ultraundersökning där, privat alltså. Hade precis gått in i vecka 11 då vi fick se att allt såg bra ut, och höra ett starkt och snabbt hjärtljud. Vi fick bilder i 3D (får man det här också?) på vår 3-centimetring och vi blev rörda över hur mycket vår lilla skatt redan ser ut som en bebis. Vilket mirakel att det som inte ens existerade för några månader sedan håller på att växa till sig och bli en individ med en helt egen personlighet och identitet.

Nu känns det definitivt mer verkligt att det bor någon inuti mig, att det finns två hjärtan i min kropp. Och även om jag genast då jag visste att jag var gravid beslöt mig för att inte oroa mig för graviditeten och bebisen, kände jag att någonting inom mig lättade efter att ha fått se att hen lever och mår bra. Nu kan jag mer njuta av mitt välsignade tillstånd!

Katarinamilly goes gravidblogg!

2016 susade förbi. Det var inte ett lätt år för mig och jag är glad att gå över till 2017. När ett år går över i ett annat, känns det alltid som att jag har ett oskrivet blad framför mig, trots att det bara är en helt ny, vanlig dag den första januari och trots att jag knappast kommer att förändra hela mitt liv under inkommande år. Symboliskt känns det ändå bra, att lämna det som förflutit bakom en.

I år har jag valt att inte ge några nyårslöften. Jag önskar att få må bra i kropp och sinne, ha en mer balanserad vardag och skratta, men jag tänker inte rabbla upp specifika mål jag vill nå.

Det allra största det här året är att vi två, el Chileno och jag, ska bli tre! Om allt går väl, vilket jag väljer att utgå ifrån just nu, får vår skatt se dagsljus i juli/augusti! Det är roligt att det är så många vänner och bekanta som också ska få barn, vår pärla har redan tre kusiner och två småkusiner på väg! Får se om det hinner bli flera innan årets slut.

Har tidigare berättat nyheterna åt nära och kära och i början på veckan beslöt vi oss för att göra det some-officiellt och nu tänker jag att det kanske är dags att återuppta bloggandet igen! Så, 2017 blir ett år av gravid- och mammabloggande har jag på känn.

Gott nytt år och välkommen att följa med på resan!

screen-shot-2017-01-07-at-19-03-13

 

Lördagstacksamhet

Tacksam i dag för:

  • att jag fått tillbringa tid tillsammans med alla åtta brorsbarn på en och samma gång. Var och en av dem är en pärla och de ger mitt liv så mycket färg!
  • att andra har bättre livsinsikter och hjälper mig att organisera mig.
  • att det är godisdag!
  • att jag blev antagen till Åbo Akademis nätkurs Programmering II, trots att jag bara var på reservlistan.
  • att hösten är här påriktigt, det finns massor med myskraft att hitta i den.

img_9823

Vad är du tacksam för i dag?

Böcker jag hittat tack vare bloggvärlden

Häromdagen svängde jag in via stadens bibliotek. Jag  ä l  s k a r  bibliotek! Jag kunde inte stanna länge, så jag hann bara skanna några hyllor. Fem minuter senare var jag påväg hem, med femton böcker i väskan och famnen.

Om möjligt föredrar jag nästan alltid att läsa böcker som jag vet att andra läst och gillat eller böcker vars författare jag redan känner till. Otaliga böcker jag läst har jag valt för att de funnits med på någons lista på lästa böcker eller för att någon rekommenderat dem.

Den här gången hade jag lite tur och hittade flera böcker som jag rätt nyligen läst om på andra bloggar.

Maria Turtschaninoffs fantasyböcker

Michaela har pratat om Naondel den senaste tiden och ärligt talat kände jag inte till Maria Turtschaninoff och hennes böcker förrän jag såg henne dyka upp på Michaelas blogg. Maria är Svenskfinlands största fantasyförfattare och när jag nu gick förbi fantasihyllan passade jag på att svepa ner alla hennes böcker som fanns på plats, Underfors, Arra, Anaché, Maresi och Naondel. Jag vill läsa dem i den ordning böckerna blivit skrivna, så det kommer dessvärre att ta ett tag innan jag kommer fram till den färskaste.

img_0203

Vackra människor

Den här boken har jag visserligen känt till länge, men nu när den låg i hyllan för tillbakalämnad böcker såg jag min chans att läsa den och nappade den. Jag är sämst på att gå till biblioteket för att låna en specifik bok och det är precis därför jag hittills inte läst en enda av Peppes böcker. Nu är det dags, jag gillar så hur hon skriver så jag tror det här ska bli en angenäm läsning!

 img_0206

Det här är hjärtat

En annan bok jag råkat skymta på en blogg är Bodil Malmstens Det här är hjärtat. Jag är inte jättebra på att läsa poesi men då jag en längre tid planerat att läsa Malmsten nappade jag raskt åt mig boken då jag såg den på hyllan. Jag läste den en dag då jag råkade vara extrakänslig på grund av nyheter om en olycka som skett i närheten och uppskattade verket på ett annat sätt än om jag varit mitt vanliga jag. Väldigt vacker var den och jag är glad att jag hittade recensionen på Kulturvis som ledde mig till boken.

Jag tackar bloggvärlden för dem! Har du läst någon av böckerna och vad tyckte du i så fall?